Ok Ajja, inte bara att jag läste ditt milslånga inlägg om Berra och verkligen njöt av det, utan jag antog även questen att skriva vad mitt liv brukade innehålla för otaliga år sedan. Let´s go.

5 år sedan: Mars 2003 (17 år gammal)

Jag gick andra året på Naturvetenskapliga skitprogrammet på skitskolan Katedral i skitstaden Linköping. Var tillsammans med Jempa, min gamle vapendragare, och bråkade säkerligen med honom fett mkt. Vi hade nyligen kommit hem från fjällenvecka i  Ramundberget som resulterade i någon typ av kort break-up men fortsatte trots allt att va ihop tills nästkommande höst, då min homofila sida trängde sig in i mitt liv.

10 år sedan: Mars 1998 (12 år gammal)

Oj helvete vad hände för så här länge sedan? Jag är ju trots allt några år yngre än Ajja som ju kan komma ihåg mucho mer. Men jag ska försöka. Jag gick i 6an på en annan skitskola i en skitsnobbhåla i skitlinköping vid namn hjulsbro. Jag hatade skolan och framförallt klassen, eller nä men han den där fule, lille äcklige Erik som gjorde livet surt för mig. Hade min bästa bästa bästis ever Anna vid min sida och vi hängde nog mycket i stallet under den här tiden. Bellouchi, my dawg, var ca 2 år och upptog alltsomoftast mina tankar och min vardag. Ja mycket mer kan jag inte minnas. Får se hur det går med 15 år.

15 år sedan: Mars 1993 (7 år gammal)

Jahaja. Bodde på bästa platsen, i det vita huset på Sandgårdsgatan, Tannefors, skitLinköping, och gick i första klass på Tanneforsskolan. Spenderade rasterna vid hångelväggen där jag tränade upp mina nu så användbara hångelskills med klassens gossar och på fritiden lekte jag och bråkade med syster Ellen samt gullade med kusinen och i-brist-på-småsyskon-ungen Oskar, då drygt ett år. Gick på ridskola och tjatade säkerligen dagligen om den där dawgen som jag fick sen när jag var 10.

20 år sedan: Mars 1988 (2 år gammal)

Ojsan. Fanns jag då? Jo det gjorde jag nog men inte i mitt eget minne. Blev säkert körd med eller körde i bästa mån med mina tre syskon och två hard-working föräldrar. Mor min var hemma hela dagarna vilket jag redan då och fram till skolstarten uppskattade skarpt. Eller, ja så här i efterhand i alla fall, då visste man ju inget annat. Drack KALAS-juice och käkade godis.

Ja ni, det var mitt liv i repeat. Se det som att jag passade utmaningen vidare. Cheers! 

Vi ärade dagen med ett avslut utan dess like. Jag, Ida, Kai och Moco gjorde dans på Mash up värd alla priser. Den som inte insåg sig besegrad i discomoves måste ha en skruv lös. Thx för den kvinns!

Mycket har hänt hos mig och mitt på sistone. Har varit hemma i Linköping och skrivit slutprov i Bio B som gick rätt ok, sett på fucking melodifestivalen hemma hos ajja och anna och skrattat med Lotta asskickin´funny tack för den, målat och oljat i huset därhemma, lämnat Mosh i linkan o återvänt till Upps, börjat jobba på gammelhem där jag verkar trivas, varit på intervju för annat jobb som assistent samt blivit kallad till ytterligare en imorrn så jag får se hur det blir, funderat mycket på framtiden det vill säga skrivarlinje, juristutbildning, betygsuppläsning och veterinärtvivel. Kom, när det gäller det sista, fram till att jag bör läsa klart betygen som jag så gärna flyr ifrån, lägga ändring av planerna på is och bita ihop. Skrivarlinjen kan väntaoch likaså resten. Jag är trots allt just a child. Nästan. Nä nu slutar jag, det här blir en skittrist blogg. Sorry!

Här är Moses mitt i ett hopp under en promanad med hans nya flickkompis. Hon som sitter hos mig.

Moses är min bästis. När jag går på toa följer han med och hoppar upp i mitt knä. Och när jag får tråkigt tittar jag på Moses och börjar skratta. Eller så går vi ut på promenad. Som på bilden.

Nu ska han dock åka till Linköping. Först med mig men sen lämnar jag honom hos Julle. Åh vad jag kommer sakna honom. Och Ida ännu mer för hon kommer va utan både Mosh och mig ända tills på söndag.

Jag vill ha ett barn. 

Alltså hejdundrande lycka och lyriskhet intpg nyss min kropp när frugan min fortalte mig att Lword har kommit tillbaks i en ny säsong.

Plugg febrilt i en stund tills första avsnittet är hemladdat. Sedan maraton.

Praise the Lord. 

Vänner lyssna, så ska jag berätta något underbart.

Jag och Morsan var ute nu alldeles nyss för att han skulle få en morgonpiss och jag slogs av två uppenbarelser. Dels en sönderslagen microvågsugn som någon slängt ner från huset. Ilska började litegrann bubbla inom mig när jag tänkte på mosetassar och nakna barnfötter som skulle skadas av detta. Men så kände jag plötsligt något så otroligt tillfredsställande mot mina nakna ben (korta tights och gympaskor = nakna anklar), solvärme. Jag tittade upp under tallgrenarna och såg en blå himmel och så denna sol. Jag hörde hundra fåglar kvittra och sjunga mig och morgonvåren till mötes och jag blev, istället för ilsken, salig och lyrisk och fylld av glada snälla tankar om allt. Fatta att våren typ är här eller att den helt klart är på väg nu när den gör såna här angenäma besök!! Tack Gud för att det inte blev nån vinter trots att naturen och djuren och bönderna kanske lite behövde den. Bara nu snön i Sälen ligger kvar en stund så att jag och kusiner och syster kan få en fin påskvecka med brädor och skidor. Men tills dess, sol sol sol.

Vid elva långpromenad med Moses flickkompis och hennes mamma/mammor.

Och bara så ni vet tycker jag trots saligheten inte att det är ok att slänga ner microvågsugnar från hus. Skämmas bör den skyldige.

Sista tiden har varit svängande. Inte sådär som dansband, utan mer turbulent.

Ta bara en sådan sak som vädret. Det har blåst storm, varvat med sol, regn, snö, slask, fågelkvittervärme och bitande kyla. Till och med Moses börjar undra. Och så det där med skolan. I förrgår var jag helt säker på att jag skulle ge upp, jag grät och vånddes över fysikens gissel. Men så gårdagens samla-ihop-sig-och-bli-stark-anda kombinerat med telefonlektion med läraren Ove, samt dagens framsteg i interferensdjungeln, gav mig nästintill mersmak och en rejäl ass-kick som får mig att fortsätta med gott mod. Sedan jobb, som förvandlades från läskig jobbintervju till anställning och framtida inkomst. Sist men inte minst, tankar om flytt. Just nu när vi är pankast, har mest att göra i skolan och har stadgat oss ihop med korridorarna, så dimper information om Heimstadens ögon i nacken och operation slänga ut hundägare ner som en stor sten rakt i huvudet. Lägenhetsletande och ågren över sommarens hyra (där vi bor nu är det gratis) gav oss kliande noja och sömnproblem, men idag bestämde vi oss för att bo kvar och vänta på eventuell vräkning. Antagligen är kontorsslynorna där nere på kontoret för lata och "upptagna" för att över huvud taget orka bry sig. Och Moses som är så liten kommer de nog lätt låtsas inte se. Sorgligt dock att korridorsbrorsan har flyttats hem till Sthlm. Rastlösheten gror som bara den i den lilla hundkroppen. Desto mer promenade och lek krävs från vår sida. 

Slutligen, sommarens planer. Vi har kommit på den briljanta idéen att lämna Uppsala och ostkusten för att bege oss västerut till Idas hemtrakter. En sommar med havsluft, räkfrossor och västkustpärlor är just precis alldelesvad vi behöver efter allt vår slit. Jag blir lycklig av bara tanken... 

Det är lille Valentins dag idag. Korridoren håller hov med "tacomyyyys". Yeah. Men mat är bra. Det har blivit höjdpunkten på mina dagar nu för tiden. Gå ut med Moses, när Ida kommer hem och att äta. That's the shit.

Kärleken spirar. 

"Jag vill vara en hund. Jag vill inte vara en människa. Jag vill vara en hund. Jag vill inte vara en människa."

Detta mantra går på repeat i min sönderuttråkade plugghjärna och jag slås av hur sant det är. Alltså när Moses och lille Leo leker, stannar tiden och allt som är dåligt försvinner bort som en flyende hjord gnuer över mina tankars stäpp och jag vill så gärna bara förvandlas till jycke och va med i deras kravlösa små tilltag. Jag hatar att vara människa just nu. Fuck fuck fuck. Och framförallt en sådan med en fucking avlägsen dröm och visioner. Nej antingen hund eller nöjd säger jag. Så man slipper det där med att tvingas till att sträva. Jag hatar att sträva.

Nog fan skulle jag passa bättre som hund. 

När man sitter inne på ett litet rum hela dagarna ensam med en liten hund som för närvarande är inne hos grannen, så blir man lätt lite känslomässigt störd. Jag försöker läsa in allt i biologiboken, vara ambitiös med stora feta mindmaps och grejjer, men tappar hela tiden tråden. Det här är liksom min chans, läsa upp betygshelvetena och sen förhoppningsvis komma in på veterinär men fan fan fan fan va svårt det är, trots mitt mål, att hitta motivationen. Börjar fundera på om det var dumt, för studiernas skull, att flytta från Linkan, men jag vågar knappt ens tänka de tankarna. Åh jag vill gråta!! Kan inte nån med makt men ont om pengar erbjuda mig höjda betyg mot lite cash. Jag skulle fan betala bra, så om någon där ute med möjligheter, vill tjäna en extra hacka, HÖR AV ER!

Nej nu bör jag återgå till studierna av människans jävla utveckling och kropp och hej kom och hjälp mig. 

Kära läsare av denna underbara skapelse, min blogg.

Jag upptäckte just nu alldeles nyss av en liten slump att det idag är exakt ett år sedan jag startade denna ständigt sprudlande källa till glädje för er och mig själv. Jag vill därför ta tillfället i akt att bjuda er på bullar och champagne och glass och tårta och fest och resor och vinster och upplevelser och spänning och dramatik och biobesök och kaffe och trippar och strippor och lyx och druvor och vin och middag och grillfest och picknick och tivoli, sommar, lyxjakt, sprit och lyckorus. Jag skulle också göra allt detta om inte bloggen i sig tar all min tid och energi som annars kunde användas till att tjäna in just alla de där pengarna som skulle krävas. Så insup tanken, det är ju den som räknas.

Lev väl.

Eder vördnadsfyllde,

Anna Klara Hultkvist.

Jag talade just med min syster, Ellen Dellen Doppe. Du. Jag saknar dig, så är det. Och jag önskar att jag kunde ha dig här, kanske i en låda under sängen fastän stor nog för att kunna bo i ändå. Så kunde jag plocka fram dig allt som oftast och vara syster så där som vi var när vi var små. Lekte med Barbie du vet. Jag lekte oftast väldigt porriga sexlekar, för sån var jag. Du med? Jag tycker vi ska ses snart. Önskar vi kunde ta en liten tripp till Ramundberget och åka bräda. Spela Risk. Basta. Äta kärleksmums.  Nora och Moses kunde följa med. De två som älskar varann sådär som vi alltid ville att våra barn skulle älska varandra. Som riktiga kusiner. Så där så att de ser fram emot att ses varje gång så att hjärtat bultar av glädje. Ungefär som vi när vi var små och våra kusiner på Annandag Jul. Och Påsk.

Nu flummar jag iväg. Bäst att hålla fast i något och fokusera på Melodi-ful-festivalen. 

Det är det här som är grejen. Att bo ihop med sin största bästa kärlek ever, påbörjat det som kallas för familj, bestämt sig och settled down. När Idan min bestämmer sig för att ge mig något fint och ordnar bästa fina kvällen med middag och sån där frukt-i-ugn-dessert. Som heter nåt på italienska men som uppfanns på nån krog i STHLM. Jag ville bara säga att jag älskar det.

Alla de som inte har det som jag hoppas jag ska finna lyckan. Jag står på er sida.

sPuss 

Jag sitter här tråkad som ett får och tänker att jag hatar att va ensam. Jag önskar att vi bodde på Såggatan så att jag och Moses kunde gå till sälarna och prata bort dagen en stund. Men icke. Försöker döva tristessen med halvgod mat och en öl men jag får mest ont i magen.

I morse när vi hade följt andra mamman till skolan gick jag och M runt en sväng i stadsskogen. Den är inte ens i närheten så bra som slottskogen men den duger när man behöver gång i benen och lite luft. Vi träffade en väldigt fiiin tant med håruppsättning och sån där guld-blå, silkig sjal med hästskomönster kring halsen. Med sig hade hon sin hundra år gamla boxer Herman som Moses efter att ha skällt ut rejält en stund, låtsades var luft och började gråta för att han ville gå hem. Den fiiina damen var en sådan som gärna gärna pratar mycket mycket länge länge och ungefär fyrtio minuter senare kunde jag vandra vidare. Hon berättade under denna tåkalla stund att hon jobbade som chefsnånting på nåt djurförsökslabb när hon var ung och kom in på veterinär när hon var 43. Sen jobbade hon i arton år efter examen och kunde nu såhär i efterhand rekommendera yrket varmt för en så hundkunnig liten jänta som mig.  Jojagtackarja.

I eftermiddag/kväll ska vi ut och dricka skumpa på Smållan för att senare äta pub o dricka bärs och kanske om livet bär oss, gå på ÖG och dansa klubb.  Kanske kommer tråkklumpen smälta och förbytas mot ett rus och lite självförtroende. Tids nog vet jag.

Hejdå. 

-Ska vi eller ska vi inte nu då? frågar Ida mig med halvt uppgiven röst.

Det handlar om att vi har pratat i över en timme om huruvida vi ska pallra oss iväg till den lilla kiosken här alldeles i närheten för att köpa festligheter inför kvällens gala, eller ej.

-Jo vi ska, men jag måste blogga först, svarar jag frånvarande.

Bloggen är fin att ha. Fin att skriva i. Fin att titta på och det är framförallt fint att se på besöksstatistiken och få det bekräftat för mig att någon okänd (läs några) går in och läser dessa ord. Vilka är ni?

Jag skulle kanske bli någor annat än veterinär. Eller jag menar, jag kanske kommer vara tvungen att inse fakta en dag, att veterinärutbildningen inte tänker välkomna mig med öppna armar, utan snarare skratta mig rakt i fejset och skrika "Du klarar aldrig det här! Dra nånannanstans fula dumma lazy-ass! Du är ingen riktig akademiker och vi vill inte ha såna som dig här!". Något i den vägen tänker jag mig. Fast jag tänker banne mig inte ge upp, missförstå mig rätt. Jag måste nog bara tänka ut en så kallad reservplan.

Kanske läkare. Eller journalist. Eller singer-songwriter á la Ane Brun. Fast det går nog inte.

Nä jag ska nog öppna ett hunddagis. Fråga Moshi och Leo. De tycker jag är proffs på det. Mina ständiga vapendragare. Tack för det.

Nu ska vi nog gå och köpa det där festliga trots allt. Det är ju ändå GAYGALA!!!