Det satt en svart liten kaja på en ledning ovanför slakteribyggnaden. Den flaxade med sina vingar. Putsade sina fjädrar. Sket ner på taket. Jag tittade länge på den innan vi gick in genom låsta gallergrindar. Det sista jag skymtade innan vi gick in på slakteriet var hur den flög iväg. Den kom med sin sorg och spred den i luften. Den blandades med min och mina medsystrars som var med mig. Vi var klädda i vita skyddskläder. Det luktade starkt av gris och nötdjur. Hade jag kunnat urskilja lukten av rädsla hade jag känt den. Jag fick höra rädslans ljud istället. Råmanden och smällar mot galler. Sen fick jag se den. Först i form av blodstänk på min vita skyddsoverall som stänkte upp på mig när två suggor stacks i halsen och avblodades. Sen i ungtjurarnas och kornas ögon efter att de förgäves stretat emot när de drevs in i skjutboxen. Deras huvuden fixerades av järn. Sen hördes skottet då bulten sköts mot deras pälsklädda pannor. De föll ihop. Sen stjälptes de ner framför mina fötter. Hissades upp i kedjor. Stacks i halsen. Så mycket forsande blod. Genom en lucka i väggen intill såg jag krokar som med maskiners kraft slet av djurens hudar från baken och ända till huvudet. Såg hur en ung kille skar av öronen och då vände jag bort blicken. Sen var det dags att åka. Vi satte oss i bussen. Hela tiden hördes smällar från bultpistolen. Nu är vi på väg därifrån. På vägen mötte bussen en djurtransport. Snart ska vi äta lunch. Lukten från djuren sitter kvar i våra kläder. Äta lunch. Några av oss kommer tugga i oss kött. Jag önskar att jag också hade vingar.

Jag går omkring med ett ljus i mitt sinne. Inte en liten fladdrande låga som närsomhelst kan blåsas ut. Nej en fet jävla strålkastare med ordentlig el inkopplad och reservel i all oändlighet om blixten skulle slå ner nånstans i närheten. Jag bländas inte för jag bär värsta sjyssta brillorna och går med huvudet så högt upp det går att komma. Det skulle kunna misstas för en tripp på de smarrigaste piller en kan tänka sig men icke. Det är våren och livet och kärleken och vännerna och skolan och jobbet och studieuppehållet och flytten till stockholm och musiiken jag lyssnar på och joggingturen imorse och sexet och glassen jag äter och barnen som fötts och de barn som födas skall och den återkomna längtan efter att bli gravid och jesus och hans mostrar. En annan skulle kanske säga att jag är lycklig och satan i gatan jag är nog beredd att hålla med.

Jag hatar att vara vuxen.

Jag kommer älska dig när jorden gått under. Det är han som sjunger det. Han som alltid hittar de ord som ligger för långt bort för mig att greppa. För långt bort för mig att sjunga. Mina ord klibbar fast i halsen och kommer aldrig ut. Ur min mun. Ut ur tomheten som ligger och skvalpar inne i mig. Jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. Och jag väntar på att lyckan ska komma för hundar som oss.

Jag umgås med mig själv och ser på avsnitt efter avsnitt av Girls, äter chokladbollsmet tills jag mår skitilla, skiter i att gå till gymmet och känner mig irriterad på alla människor. Nästan alla. Inte dom jag älskar och så vidare men det vet ni. Er älskar jag och håller av för att ni är fantastiska. Men nu handlar det om mig.

Om att jag är fantastisk. Jag har under en alltför lång tid nedvärderat mig själv och trott att andra är bättre än mig. Jag har låtit folk behandla mig som skit, för att ge exempel kan nämnas en flickvän som var otrogen med en massa äckliga män bakom min rygg och en så kallad bästa vän som fick för sig att dumpa mig med en twistad motivering att jag skulle vilja henne illa och stjäla hennes tjej. I'm so DONE with all this.

Tjugohundratretton är ett speciellt år. Jag kände det så fort det inföll. Jag känner det i hela kroppen. Det bär något stort i sitt sköte som just alldeles har börjat. Och jag är huvudpersonen. Jag tror att det helt enkelt kan vara så enkelt att det är mitt liv som har börjat. På riktigt.

Sitter i köket och lyssnar på Nina Simone's lugna, trygga röst med tända små ljus i mässingsstake och maten på spisen. Det är fredag. Hela den här veckan har jag varit i skolan som jag ska. Det känns stort. Och det känns stort att jag har fått jobb på ett djursjukhus. Mina tankar går till Roxy. Hunden på den blodiga heltäckningsmattan i en av Londons förorter vars liv jag inte kunde rädda. Tänker på hennes uppspärrade ögon och flämtande andning och jag tänker på hur jag 17 år gammal sa till mig själv att "det här ska inte få hända igen". Där och då blev min barndomsdröm en verklig strävan. Jag bestämde mig. Och jag började kämpa i en riktning. Nu är jag närmre än nånsin och det känns stort. Det känns stort.

Snart kommer K hit och det pirrar i min mage.

Mina ord.

Jag söker mig till er för att få vila. Få vila i er. I era famnar.

Var gömmer ni er nu när jag behöver er som mest?

Det är kallt i det här landet. Kallt och svårt att finnas.

Vill minnas vad ni lärt mig. Vad jag lärt av er. Om hur jag ska bära mitt huvud för att skydda mig mot vintern.

Det blåser snö i luften utanför köksfönstret.

Trädet verkar irriterat.

Små arga vissenlöv som aldrig föll.

Var på morgonpromenad.

Harspår överallt som Henry ville sticka ner sin nos i.

Jag ville gå in.

Han stretade i det röda kopplet.

Vi gick in för människan bestämmer.

Det luktar kaffe. Jag fryser om fötterna.

Drar på sockor. Luktar nyduschad.

Sist jag kände efter, kände jag att våren var nära.

Nu är den avlägsen. Men på väg.

Dricker kaffet.

Tuggar knäckebröd.

Det blåser snö inne i huvudet.