Jag var hos min fina terapeut. Vi pratade om utanförskap. Om rädslan inför det oavsett om det är ett verkligt utanförskap eller ett inbillat. Hon tog upp saker som jag berättat för länge sen och jag blev så glad att hon kom ihåg. Om det livrädda lilla barnet som får panik över att vara övergiven. Om att behöva anstränga sig för att komma in i gänget. Jag lyssnade och tog in. Jag pratade och hon tog in.

Jag älskar det där rummet. Snurrfåtöljerna, trägolvet, fönsternischerna. Bakom min rygg när jag sitter där mittemot henne står ett skrivbord med målarpenslar och färg. Jag tänker att jag kanske får rita nåt nångång. Men än så länge pratar vi bara. 

Jag har gått hos henne ganska länge nu. Förra gången tog jag av mig mina kängor för första gången. Ställde dem på skostället i den vackra hallen istället för att sätta blåa plasttossor över sulorna. Kröp upp i fåtöljen och kände mig trygg. Jag grät. Trodde jag hade släppt in henne för länge sen, men det hade jag visst inte. Det gör mig glad att tänka på att jag fortsatte gå hos henne och att hon finns kvar. Blir arg över att många inte får den chansen. Och att jag fick så få timmar beviljade i början. Det här är en process som tar tid. Förstår husläkarna det när en kommer och ber om hjälp? Förstår bestlutsfattare och sjukvårdsfolk hur viktigt det är med terapi? Jag tror att många hade kunnat bli hjälpta istället för att välja andra utvägar. Jag tänker på Martin. På att han gav upp och slutade leva. På alla som inte blir hjälpta. Det är så fruktansvärt hemskt.

På vägen hem mötte jag en vacker hund. Stannade och frågade om den. Pratade med dess matte. Byggde en liten bro och bytte nummer. Vi ska bli promenadkompisar. Hon heter Valerie och är en kanadensisk hemmafru. Tänk så underliga saker som händer bara för att en får lätta sitt lilla sorgtyngda hjärta i en snurrfåtölj hos ett proffs på att lyssna. 

Om jag flyttar ut i ett hus i skogen och köper tre hönor och en tupp, blir jag glad då?

Om jag flyttar till Berlin och lever klubbliv och flippar ut, kommer jag då finna mening?

Om jag jobbar ihop pengar och sen ger mig ut på en resa i främmande länder, hittar jag mig själv då?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag måste göra nånting åt att den här människan som säger sig vara jag, förvandlas till en liten lort, vrider sig i vånda över att inte längre ha en självklart utstakad väg framför sig.

Jag vet att jag måste styra mig bort från tankar om misslyckandet, bort från självförakt och bort bort bort från att tänka att jag går under om jag inte fort fort fort kommer på en ny långsiktig plan om hur jag ska ta mig an detta liv. För det livet är ju nu. Och det är på tok för jävla kort för att slösa bort.

Har någon där ute ett litet råd att ge mig är jag idel öra.

Det är dagar som denna jag längtar tillbaka till Trollskogarna. Morgnar med ångestmagar, förmiddagar med ögon brännande av tårar, timmar fyllda med tankar och frågor om vad en ska göra av sig själv. Dessa dagar sticker det i mitt osynliga svansärr, min näsa vädrar efter lukten av jord och löv och mitt hår står på ända. Då vill jag springa ut i skogen, barfota, och leta upp min trollfamilj och leva deras liv.

Jag har börjat plugga till en tenta. Mina tankar fylls återigen av den ångest som veterinärstudierna bringar mig och jag har seriöst börjat överväga att hoppa av. Känns inte värt att lägga ner sin själ och stånga pannan blodig för en utbildning som leder till ett jobb som förvisso verkar helt ok men som säkerligen inte är mycket roligare än nånting anat. Är det då inte bättre att fortsätta jobba och sen hoppa på en utbildning som ger en möjlighet att ta sig till slutet med lite mer av en klackspark, visserligen få sämre lön men iallafall arbetsuppgifter som en kommer trivas med? Jag funderar på att plugga till sjuksköterska istället för veterinär. Har helt släppt den galna status- och prestigehetsen som tidigare bidragit till mina val. Nu handlar det om att överleva.

Min bästa vän säger åt mig att ta en sak i taget. Inte dra så på stora växlar. Jag kontrar med att det är såhär jag är och hävdar att det är mina stora växlar som gör mig till en så fantastisk person. 

Nu ska jag ta med mina fyrfota söner till skogen och ursprunget. 

Jag lyssnar på den briljanta poden Kulturens ABC (kulturensabc.libsyn.com) och får komplex å det grövsta och tänker hundra tankar om vad för typ av kulturarbetare jag skulle kunna turn into. Det är nåt med intellektuella kvinnor som talar om dödssynder och droppar citat från tunga pjäser som får mig att gå igång. Herreminje. Varför inte bara anamma denna sida hos mig och bli journalist? Jag vill ju så himla gärna jobba på radio. Kulmen nåddes när en av dessa briljanta kvinnor sa nåt i stil med "ja jag önskar ibland att jag ville bli nåt vanligt som veterinär eller brandman, men nej nej det enda som gällde var teater". Hujja mig. Visst kommer jag tjäna mer pengar än den genomsnittlige kulturknegarn och visst kommer min trygghet vara säkrad på ett helt annat sätt, men är det inte trist att tänka så?

Nej nu ska jag skapa konst och läsa Harry Martinsson så att jag kommer ut på andra sidan som en sån där het kvinna.

jag är hemma från jobbet för min hals gör ont och mitt hjärta slår för fort och radion är på och jag ska packa ihop alla mina saker här i lägenheten för det är snart dags att flytta och flytten är tillbaka hem till en stad som jag trodde att jag hatade men som det visade sig att jag skulle sakna och flytten är ifrån någon jag bryr mig mycket om och det sticker i mig av känslan av att saker och ting gick för fort gick fel blev knas och jag gråter svidande tårar nu för jag tycker det är sorgligt att flytta men samtidigt vill jag det för jag trivs inte i den här stan i den här lägenheten den är för högt upp och tågen går förbi med ett buller som skrämmer min lilla hund och så kan jag inte ha det och stockholm är för mycket folk för många människor mitt i ett liv jag inte alls tillhör och jag tittar på hus i kindabygden på hemnet och drömmer mig dit och utanför fönstret skiner solen och jag dricker svart kaffe för det finns ingen mjölk och läser texter från dom fina människor som ingår i min skrivarkurs och skickar själv in text jag älskar men har svårt för att fortsätta på och på radion sjunger någon med vacker röst om kärlek som gått snett och jag lägger mig raklång på golvet och bara lyssnar.

Jag vill flytta ut på landet.

Bli gravid.

Skaffa höns.

Ha bärbuskar i min trädgård.

Hänga tvätt utomhus.

Är det för mycket att begära?

Jag ligger i sängen idag.

Kaksmulor mellan brösten.

Allt inom räckhåll.

Inget inom räckhåll.

Ritade en teckning.

Blev inte alls nöjd.

Sjönk ihop.

Ner i sängen.

In under täcket. 

Hundarna krafsade.

Jag gnydde.

Den svarta la sig på mitt ansikte.

Den bruna gick och la sig i sin korg.

Mina pelargoner står på tå och kikar in genom balkongdörren.

Knackar på rutan.

Vill väl in.

Eller att jag ska komma ut till dom.

Jag orkar inte. Tänker jag.

Dom tröttnar. 

Jämför blad. 

Skryter om blommor som är större och vackrare.

Sitter i skolan.
En tant pratar avel.
Jag hör vad hon säger men fattar inte.
Kunde inte vara mindre intresserad heller.

I söndags blev jag kattbiten.
Fick åka till akuten.
Nu äter jag penicillin.
Tycker det smakar lite gott.

Jag ska börja jobba heltid.
Få månadslön.
Bli sambo och bo i Stockholm.
Trivs med tanken.

Igår handlade jag strikt veganskt.
Det kändes som en seger.
Tanten pratar om djur och avel som handlade det om byggmaterial.
En sån värld vill jag inte bidra till.