Senaste inläggen

Av spuss - 22 maj 2010 17:58

Han återvände alltid till skogen. Under barren, nära marken, undangömd från yttervärlden fann han styrka. I kritiska tider var det bara skogen som kunde lätta hans bördor och ge honom frid för en stund. Det var här han var född och här han hade skapats. Det var i skogen han gömt skatter som liten pojke och gråtit i hemlighet när modern försvann. Det var i skogen som han första gången hade legat med en flicka och i skogen han första gången hade legat med en man.

Tystnaden lade sig som bomull runt hans stresstyngda hjärna och han saktade ned sina steg för att så småningom stanna. Slå sig ned på en sten och se solstrålar leta sig ned genom grenverk från en sol nånstans där ovanför. Vårens högtid var nu och han svettades trots skuggan och svalkan i sin figursydda kostym. En dyr portfölj lutad mot hans högra fot, full med avgörande nedteckningar från dagens förhandlingar. En dator kändes fel att ha med sig ut hit, men han hade inte velat lämna nåt i bilen, så han ursäktade sitt intrång.


Höll andan och blundade.


Så mycket saker stod på spel nu. En bluff som hade uppdagats, kastat skuggor över hans annars alltid fläckfria samvete. Allting var på väg att gå åt helvete, han visste det, och han kände det som om han stod inför ett kaos utan dess like. Folk hade ringt honom hela dagen från kontoren runtom landet och han kände att de tyglar han så länge styrt med säker hand plötsligt började glida ur hans grepp. Ett familjeföretag som gått i arv sedan hans morfar startade verksamheten i mitten av förra seklet. Allt byggt på lögner, hans verk var bara ett luftslott och nu var det han som drygt sextio år senare fick stå där med byxorna i knävecken och ta smällar som han aldrig kunnat räkna med.


Andas ut.


Dra nytt skogsfriskt syre ner i lungorna. Hans blod löpte amok i sina ådror och han kände att hans kropp var sliten efter år av oförsiktig framfart. Det var länge sedan han passerade som yngling och han kände det. Det surrade i fickan. Mobilen, aldrig avstängd, visade ett välkänt namn i displayen. Sigrid. Ett sting av dåligt samvete. Alla dessa lögner, även i hans eget hem, hos dem han älskade så innerligt. Som pappa till Josef hade han misslyckats redan från början när han föddes för två år sedan och som make var han ständigt värdelös. Han lät det ringa. Orkade inte ljuga. Inte nu, inte här. En rödsvart myra letade sig upp över hans svarta, blanka sko, vidare upp längs strumpan. Han lät den fortsätta in under byxbenet. Njöt av dess kittlande färd upp längs benet, snart skulle den säkert bita, men det var en del av platsen. Fåglar och insekter, barr och jord. Han föredrog tallar, som dessa. Höga stolta stammar med de spretiga kronorna som vittnade om kamp om ljuset. En doft som kändes klok och gammal. I skogen fanns ingen ångest, inga smutsiga lögner och spel för gallerierna. Det fanns inte tid för sånt. Här var det att växa och överleva. Att ta sig fram i takt med andra eller ett dö och lämnas bakom. Naturens gång som ingen mänsklig status rådde på. Här var hans dyra kläder ingen bragd och här spelade hans klingande efternamn ingen roll. Här var han ingen, inte bättre än vare sig tallar eller mygg. Han tittade på klockan. Fem i halv. Snart skulle han vara tvungen att resa sig. Aldrig tid att stanna. Bara korta pauser.


Ett andetag av frihet.


En ensam koltrast sjöng sina första trevande toner från en högt belägen plats och talade om att det var dags att åka. Han borstade barren av byxbenen och gick de tysta stegen mot parkeringen. På vägen ut ringde han till Per och lämnade sitt återbud. Den ständiga saknaden efter den store mannen fick stå åt sidan den här gången. Inte ikväll. Skogen spädde på hans dåliga samvete för familjen och han bestämde sig för att åka hem så snart han kunde. En duva flög honom till mötes när han kom ut ur det mörka, tysta, återvändande från platser utanför. Så blank och ren och vackert grå, utan tecken från ett hårt skitliv i staden. Det var dit han var på väg, utan att veta när han kunde återvända. 

Av spuss - 22 maj 2010 12:07

Ett ansikte hon inte längre känner börjar ta plats i spegeln. Hon rör försiktigt vid sina ärrade ögonbryn. Känner med fingrarna över den krokiga näsan. Alla dessa minnen. Hans hastiga rörelser, hans flyktiga blick.


Och alla slag han kallar kärlek.


Hon böjer sig längre fram för att ordentligt se sina ögonlock. Skuggor av brustna kärl. Snart en ansiktsfärg värd att ta sitt namn tillbaka. Och så rynkorna. Den släta unga flickhyn hon hade innan allting började. Nästan genomskinlig, oskyldigt vit. Nu befläckad och på väg att börja åldras. Ena sidan något slokande. Det var visst nerver och muskler som fått ta för mycket stryk hade de förklarat på sjukhuset. Hon slickar sina spruckna, torra läppar. Inte längre svullna, trasiga och ömma.


Det är så hon ser ut.


Denna bild hon ska lära sig att leva med. Ett namn slipper viskande ur henne. Trevande, om och om igen. Ett namn hon aldrig känt. En främlings stavelser, nu hennes. De har sagt att det kan kännas svårt i början men att hon kommer vänja sig. Hon ökar röststyrkan, låter det främmande ta plats i det nya badrummet. Rista sig in i varje del av det, ta vägen genom rummet för att tränga in i hennes öron och försöka övertyga om att det tillhör henne.


Anna.


Hon har själv valt det. Ville ha något enkelt, vanligt, opersonligt. Ett namn som tillåter att smälta in och försvinna. En kupad hand mot magen. Ett namn som klingar moderskap. Han var övertygad om att det ska bli en liten flicka, men hon tvivlar när hon känner barnet sparka. Precis som sin far, bestämt och kraftigt. Så skulle en flicka aldrig röra sig.


Hans barn. Hans pojke. Inuti henne.


Ljudet skapar ögonblicklig rädsla som går över när hon förstår att det var posten som föll in genom sitt inkast. En springa i dörren. Det har hon aldrig varit med om förut. Borta är för alltid hennes korta promenader ner till brevlådan. En liten portion av frihet. Ofta stod hon kvar en stund vid vägen för att vinna tid. Men det dröjde aldrig länge förrän han ropade hennes namn efter henne. Hennes förra namn, som fortfarande känns rätt. En svag viskning.


Ingrid.


Så tystnar hon. Tänker bort känslan av att gå åt fel håll. Det är för barnets skull. Det säger de till henne. Hon måste tänka på barnet nu. Haltandes tar hon sig ut ur badrummet, genom den smala gången, bort till hallen. Och utan att läsa vad som står på kuvertet vet hon att det är från honom. Ett brus tar plats i hennes mage, skjuter upp och ut i kroppen som explosioner. Lyckan letar sig ut i varje por och hon skyndar sig att slita upp det bruna pappret. Inuti ett mindre kuvert, vitt, med hans ord skrivet i svart bläck.


Till min älskade.


Med orden kommer lugnet. Med orden minns hon återigen vem hon är. Känner igen sina reaktioner när han lyckas tala rakt in till hennes hjärta. Hon vet att det är fel, men hon saknar honom så att hon blir knäsvag. Sjunker ihop på golvet i hallen. Lutar ryggen mot dörren och gråter. Tanken på att hon aldrig mer ska känna hans lukt, aldrig mer ska omslutas av hans starka armar, trycker undan allt vad rädsla är. Kvar finns inte minnena av våldet, smärtan, förnedringen. Barnet i magen är inte längre skapat under tvång, ärren och hältan, allt är försvunnet. Bara han och allt hon saknar. Det är hos honom hon hör hemma. Inte här i en främmande människas namn, på en främmande plats med främmande rum. Känslan blir överväldigande, hon reser sig bestämt, tar sin kappa och sin handväska, viker försiktigt ihop brevet, sticker fötterna i ett par skor och går ut genom dörren utan att låsa.


Av spuss - 21 maj 2010 22:35

Älskade.

De bad mig skriva för att förklara. Låta dig få min syn på det som hänt, också för att du ska fatta att jag vet vad jag har gjort mot dig.


Jag slog dig för att jag blev starkare av våldet. Och för att du var vacker.


Din skönhet gjorde sig som bäst i ljuset av din fruktan. Din skälvande kropp i mina järngrepp, din blick så fylld av skräck. Dina vädjande ord som bad mig släppa men som fungerade som en snara som drogs åt. Mina fingrar som slet ditt hår, mina nävar i ditt kött, knäckta ben och sprucken hud.


Blod som stänkte.


Jag minns så tydligt dina vita köksgardiner som färgades av blodet från din spräckta näsa efter att jag hade slängt in dig i köksbordet. Tryckt ditt redan sönderslagna huvud mot skivan, bankat ditt trasiga ansikte gång på gång där emot. Du gav alltid upp direkt efter första slaget. Din kropp blev slapp och motståndslös och du smulades sönder som en fjäril mellan mina fingrar.


Som en fjärils tunna vingar.


Och ju mer jag slog desto starkare blev min kärlek sedan. Efteråt. När jag låtit dig falla till golvet, sängen, marken. När din tystnad drog mig tätt intill dig. När dina stilla tårar rann utmed sönderslagna kinder växte vågor av ömhet och kom över mig. Jag lät dig gråta i min famn och gav din svullna, ömma hud de mildaste av smekningar.


Inga ursäkter. Bara skuld.


Skuld och vetskap om att det för alltid kommer pågå. Att det är så här jag älskar och så här du tar emot min kärlek. Du bekräftar allt jag nånsin önskat vara genom att frukta min vrede, genom att be mig lägga av. Men jag lägger aldrig av. Den dagen jag slutar slå är dagen då jag slutar älska dig. Innan den dagen kommer är jag död min ängel. Det är därför jag sitter här nu. Jag har lov till att skriva men inget annat. Hade blod på händerna, på skjortan, till och med i mina ögonfransar. Och jag nekar inte. Jag berättade sanningen för att jag inte har nåt val. Det är inte bara vi nu, raring.


Ett nytt liv tar plats i dig.


En liten avbild av din skönhet ska snart skåda dagens ljus och för hennes skull sitter jag här nu. Ser jag samma blick hos henne som hos dig kan jag inte lova att jag kan hålla mig tillbaka. Jag ska be dom låsa in mig här för alltid. Och du får nytt namn, ny adress, nytt liv, utan mig. Och jag ska vara borta nu min älskade. Du har varit mig så trogen. Du har gett mig ditt eget liv och jag slog sönder det. Jag önskar att det hade varit annorlunda. Att jag hade kunnat ge dig något annat. Men du fick vårt barn, och nu försvinner jag.


Jag älskar dig för evigt.

Din trogne.

Av spuss - 21 maj 2010 21:30

Det coola med mitt trick ska bli nåt annat. Behöver nytänd skrivlust och utmaningar. Tänker börja skriva fiktivt här istället. Korta texter utan sammanhang eller längre mer novelliknande alster. Kanske kommer mycket vara taget ur min vardag, men lika mycket bara speglingar av min förhoppningsvis fantasifulla person.


Jag börjar snart.


Läs och kommentera gärna.

Av spuss - 19 maj 2010 18:32

Mina dagar här i Norges svar på ingenstans ger mig tid att rota runt i huvet efter otänkta tankar och feltolkningar. Ägnar tusen steg i fjällen åt att ta itu och kommer ner på andra sidan med en och annan insikt. Låter de mogna en stund innan jag låter dem bli sanna och drömmer om nätterna om att göra upp om gammalt skrot. Säger sånt jag aldrig gjort på riktigt och vaknar med en liten hög av stenar under täcket. Hjärtat andas ut av lättad börda och jag ger mig in i dagarna med nya krafter och sug efter nyhetens behag.


Dock längtar något i mig hem nu. Hem till Göteborg och villan. Till människor och möjligheter, vänner och familj. Idag åkte systern min till Bergen för en tenta så jag är själv i tunet. Packar därför ryggsäcken och går på tur igen. Ha de!

Av spuss - 15 maj 2010 18:01

Som ett stilla brus alldeles precis under huden. Nackhåren reser sig, det rycker i mungiporna. Jag slås av tanken att jag just precis nu i just denna stund på just denna plats har precis just allt jag behöver. Ser med ömhet hur mina hundar springer runt och biter varandra i svansen. Hur de skyndar ner till vattenbrynet och dricker innan de far iväg igen. Det kittlar i magen att se dem, att ta emot dem i hela famnen när de kommer flygande tillbaka. Runt oss reser sig fjäll med snö och solglitter. Granar och gräs och tusen fåglars kvitter. Jag dricker kaffe ur en liten rödglansig termos. Äter kalla våfflor med plommonsylt och kanel och låter hundarna slicka mina fingrar. Alldeles nyss, innan vi vandrade ut kände jag en sugande tomhet i magen. Jag faller så lätt dit, till att tro att jag inte är tillräcklig. Att det krävs någon annan för att fullända. Men jag klarar mig så bra just helt själv. Har de trognaste vänner jag kan tänka mig, en ljus framtid och ett liv som är helt ok.


Av spuss - 14 maj 2010 21:50

Jag ropar orden jag aldrig vågar säga ut över fjorden och tar emot dem när de kastas tillbaka mot mig från fjälltopparna. Låter de ringa i mina öron och blundar till pulsen de skapar. Blod, svett och sargade hjärtan. Utsliten själ och de där skalen jag så länge trodde att jag hade vuxit ur. Som gamla skor, eller rädslor. Jag ropar och ropar tills jag inte längre kan urskilja vilket som är rop och vilket som är eko. Har en melodi innanför pannbenet som skrapar och spinner. Släpar och hackar. Den känns som du eller ser ut att ha din färg. Som en klänning med hjärtan. Som bristningar i huden. Den sången gnager i mig från morgon till kväll och lämnar mig sömnlös och jag försöker sjunga med men fattar inte takten. Om vi var barn igen. Om allt som sades och gjordes var ur unga, hela kroppar, utan ärr och ihoplapad hud. Om det hade varit bråk om någons bokmärken eller varför inte att du hade råkat klippa i mitt hår. Då hade nystanen inte blivit så trassliga. Då hade ropen inte behövts eller bedövande danser i främlingars närhet. Vi hade tröttnat på att tjura, kommit på att vi trivdes med varann och gjort upp. Som leken med att rivas. Eller brottas som hundar. Jag vann alltid för jag var störst. Nu vet jag inte ens om jag vill vinna.


Mina ord är som kletigt tuggummi i håret eller som sand i ögonen. Försöker skriva mig ur men skriver bara fast. Fast fast fast. Jag sitter fast. Går ner och ropar över smaragdgrönt vatten istället och väntar på livet.

Av spuss - 14 maj 2010 17:35

Idag stegade två uppenbara dykes in på vårt lilla norska nationalskattscafé mellan fjorden och fjällen där jag satt iklädd gammaldagsa kläder i form av fotsidt (?) förkläde och vit fluffig skjorta. De talade dålig engelska med tysk brytning och ställde en massa frågor angående platsens historia. Jag slet mig genast från min mycket roande litteratur i form av Charlotte Roche's Våtmarker för att på mer perfekt släpig amerikanska berätta det jag visste men beklaga det faktum att jag inte kunde ge dem en korrekt omvisning i tunet då jag var ensam i cafét. Deras blickar avslöjade att min sexuella identitet stod att läsa som ett uppfläkt lexikon i pannan på mig, eller kanske frisyren och ögonen och hållningen, vem vet, och situationen blev genast gemytlig som att ett band knöts mellan våra tre kroppar i samförstånd över att vi alla föredrar att dra över kvinnfolk framför det motsatta. Efter en stund började de se sig om i det hemtrevligt inredda lilla cafét och en av blickarna fastnade på spisen bakom mig. Hon pekade rakt på min bok och frågade, "cen I hevv a lukk?". "oj" tänkte jag och tog upp boken. "at this?" Nej det var självklart den gamla antika spisen hon menade men tillkännagav att hon självklart läst boken (den är tysk of course) och lade samtidigt till att hon som skrivit den inte var klok i huvet. Jag kontrade med att jag tyckte hon verkade coolt intressant och att jag mer än gärna skulle träffa henne IRL. Kom typ direkt på att det måste ha låtit som att jag satt där och blev kåt under förklädet och mer än gärna skulle ligga med den tilltänkta. Samtalet stakade sig en stund och jag vek snart in på att prata med nån gammal historisk gubbe. Norsk såklart så som sig bör.


Som ovanstående text säkert avslöjar så är dagarna här inte så värst händelserika. Men jag gillar dem. Gillar att ha enkla fasta rutiner, jobba varje dag, vara käck och fult klädd. Gillar att steka våfflor, koka kaffi, sälja isglass och snacka norska. Gillar att inte hinna tänka så mycket, att så fort arbetsdagen är slut, äta middag och sen gå upp i fjället på kvällstur. Klappa ett och annat lamm, samla ägg som hönsen har värpt, INTE äta socker och njuta av att bli smalare och smalare. Förutom ikväll när jag är ensam hela dagen och kvällen. Direktt när jag slutat, sket jag i att städa i cafén och gick upp hit till kontoret för dator, bästa-kompis-radiosändning, blogging, vindruvor och hur mycket öl jag vill. Ska nämligen vara ledig imorgon o har en massa öl med kort datum från tunets matkällare som jag kan kalasa på bäst jag vill. Så nu ska jag sluta skriva, öppna ytterligare en Hansa, njuta av världens bästa Petras världens finaste röst och unna mig lite ledigt innan jag med svansen mellan benen går tillbaka och städar upp efter dagens kaffigäster för att sen ta med mig picknick till fjorden. Sällskapet kommer nog inte bestå av mer än Charlotte Roche som ju iochförsig är mer än nog men jag hade nog mer än gärna fått sällskap av min enda egna Hardangervän som bor en bit bort. Nåja. Ingen vet.


Jag hade förresten gärna träffat Rufus Wainwright just därför att han är bög (som de pratade om på radion). Bögar är snälla. Hejdå.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards