Hunden ligger på stranden. Det kalla vattnet bakom ryggen. Blicken upp mot vägen. Lyssnar efter ljuden som inte längre hörs. Smällande i bildörrar och små barns iver att få bada. Mammor med förmaningar om att hålla avståndet till havet. Ibland hade de haft bollar med sig. Det hände att de kastades i och att han fick hämta dem tillbaka. Hans kropp som inte frös var smidig i vattnet och han bet försiktigt med starka tänder om det mjuka gummit och med långa vevande simtag tog han sig in igen. Hans klor fick fäste vid botten och med pälsen drypande av vatten kom han upp till barnen. Brunbrända armar sträcktes mot hans mun och han släppte bollen. Skakade sedan huvudet med en darrning i de stora öronen, vidare ner i nacken, sedan kraftigt över skuldrorna och ryggen. Till sist svansen. Droppar i luften som landade på sanden och i de skrattande ansiktena som tjöt av förtjusning.

Det var längesen. Nu kommer ingen längre. Det är kallt och hans förväntan har bytts ut mot väntan. De nyss rastlöst grävande tassarna vilar mot den blöta sanden och hans vassa revben skälver under den fuktiga pälsen. De enstaka havsdjur han hittat uppspolade på stranden kan inte mätta längre och kvar ligger små urslickade skal och benrester. Hans vankande har gjort avtryck i sanden. Men inte bara hans. Där finns någon annans platta, snart utsuddade fotspår. De tillhör en kvinna som har slutat gå. Hennes fötter ligger stilla en bit ifrån hunden. Nakna, smutsiga fotsulor, riktade uppåt, liksom utsträckta. Hälarna bakåt mot de kritvita vaderna som sticker ut under den gula filten. Tjockt, skitigt tyg som ligger tung som en matta över hennes kalla hud. Svaga, tunna konturer av hennes kropp därunder. På andra sidan filten syns några smutsiga hårslingor. Ansiktet ner i sanden. Stilla. Insekter som inte har fått plats under stenarna på stranden har börjat söka sig till det trånga utrymmet under henne.

Hunden reser sig och går till kvinnan. Luktar på filten. Puttar med nosen och letar efter värme. Ner mot vaden. Kylan får hans svarta nos att fnysa. Lägger en prövande tass  mot den vita, spända huden men drar den snabbt tillbaka. Han gnyr. Krafsar lite i sanden. Sjunker ner och lutar huvudet mot hennes fot. Fortsätter vänta.

Björkarna har börjat släppa sina löv och hösten börjar flytta in i min mage. Vi ser på Disneyfilm med fönstret öppet och fryser. Dricker för starkt kaffe och äter smörpopcorn. Ligger på golv och spelar favoritlåtar för varann. Ett internatliv på Västmanlands slätter smörjer mina stela leder och jag tror jag trivs.

     Såg en bild från Röda sten och blev varm. Mjuka minnen från staden vid havet blandas med vetskapen om att jag har valt rätt. Mina ord har börjat sippra ut ur mig och det jag skriver uppskattas. Försöker släppa prestige och prestationsångest och lyckas i stunder. När det kryper i mig finns det en häst i hagen här i närheten som pillar med sin mule i mitt hår. Ponnyliv gör sig påmint och jag längtar framåt inte bakåt. Jag har det fint här och jag tror nog saker reder sig.

Ett huvud med tankar flera tusen dar tillbaks i tiden. Oskrivna sidor och historielösa händelser. Behovet av avlastning gör sig påmint och jag bestämmer mig för att skriva en aning.

Det regnar fortfarande ute o hundarnas pälsar gör fläckar i sängen. De åt hamburgare från grillen och jag beklagade mitt egoistiska val att aldrig ha kött hemma. Pigga små ögon i mörkret och tungor som slickade ivrigt. Dåliga affärer men desto mer glass i egen mage.

Satt i en dunge med tallar för några dar sen och tänkte på livet och orden. På tiden att bruka och valet att göra. Jag tänker att det nog är nu eller aldrig den där skrivarkursen kan bli av. Nu eller aldrig som de suddiga figurerna i medvetandets utkanter har chans att bli på riktigt. Riktiga öden på riktiga papper. Ord att väva ihop till värmande plädar och meningar att smörja värkande leder med.

En skola i Västmanland. En herrgård med egen pool. En klass med folk som också gillar ord och en skog där man kan ströva. Göteborg tittar på mig med besviken blick men nickar trots allt förstående. Har ju lämnat förut för att sedan återvända. Som en orolig pappa som vet att hans barn måste få flytta och se lite värld. För att sedan återvända. 

En liten fågel har byggt bo i mitt huvud igen och jag lyssnar på dess försiktiga sång. Toner om trygghet och att höra ihop med någon. Hon har likadant hår som jag som hon säger att hon ska fläta ihop. Så kan vi låtsas vara samma. När hon ler rycker det i hennes mungipor på ett sätt jag bara tidigare läst om men aldrig sett på riktigt. Fint som snus. Hon gillar mina långa vita ben och jag avundas hennes bruna.

Jag har köpt en iPod.

Jag anar stora valkroppar under ytan vid bryggan och sträcker fingrarna för att smeka deras våta blanka hud. Lägger mig ner över plankorna så mitt ansikte är precis precis över vattnet. Stickor i knäna och tuggummitrasselhår men hjärtat hos djuren som simmar under världen. En av nosarna sticker upp och möter min näsa. Den gnuggar mig lugn och för en stund får jag känslan av att höra till. Låter nosen försiktigt bli ett gap som tar tag i mitt huvud. Drar mig över det sträva träet och ner i djupet. Kallt vatten som tusen frusna pärlor tränger in i mig och jag får simhud och lufthål och fenor och aptit på fisk. Simmar i kapp och upplever för första gången det där med att vara en del i gruppen. Konstigt att jag var tvungen att bli en val innan det hände.

Det finns barn i den här världen som får mitt hjärta att studsa. Smutsiga, skrattfulla, brunbrända barn. Barn som inte vill gå upp ur vattnet trots att deras tänder hackar sönder och barn som kastar sand i mitt hår och frågar om jag vill följa med dem hem och äta glass. En flicka lärde sig att hålla Henrys koppel och fick åka i min bil. Hon pratade i ett, utan att jag helt förstod hennes norska, rappa lilla mun. Och jag såg i ögonvrån hur hon såg på mig. Med sina stora blåa ögon. Såg på mig med en blick full av nyfiken undran. Vi känner inte varandra så bra än, men idag och igår har vi varit varandras bästa vänner. Hon och hennes lilla krullhåriga syster som befaller mig att fylla hennes lilla hink med vatten. Jag lyfter henne högt i luften, snurrar henne runt i vattnet som en motorbåt, låtsastappar henne och fylls av värme när hon bubblar över av fnitter och ber mig att göra det om och om och om igen. Min lilla valp som i förhållande till barnen är rätt stor passar på de små händerna som håller i en korv eller en kaka. Sträcker sin långa nos och vädrar efter misstaget som alltid kommer när korven eller kakan faller ner i sanden. Den där känslan av att blunda och liksom höra vad som försigår från långt borta. Som när man själv var liten och somnade ifrån de vuxna. Bara det att det nu är tvärtom. Och det slår mig hur stort det måste vara att ha egna ungar. När de där skratten från stranden är ditt eget kött och blod. Barn med dina lockar, din röst, din lukt.

 Jag darrar av tanken och undrar om det nånsin kommer hända. Tids nog kanske.

Du pressar spikar i mitt huvud i form av hårda ord. Bankar och slår tills de har trängt igenom alla lager av förtståelse. Tills inget längre går att tolka till min fördel och tills du dödat allt mitt hopp. Och sättet du gör det på är skoningslöst. Som en historia med twist. Du vrider dina stavelser och väljer vägen noga. Lindar in det du egentligen vill säga mig i vackra formuleringar. Du talar poesi om hur du älskar mitt trassliga dockhår. Hur dina ögon aldrig mättas av mina vita hud och hur du hänförs av min doft. Du stryker med fingret över mina ögonlock och säger till mig att jag är den vackraste som finns. Ger mig bekräftelse för allt jag har så att jag tror att det är riktigt. Men slutsatsen kommer som det sista hugget. Rakt in genom bröstbenet tränger du dig in och snittar ut mitt tunna hjärta.

Du älskar allt jag är men inte mig.

Min sorgsna blick som lockar dig till skratt. En liten hundvalp har du kallat mig. Din ledsna lilla hundvalp. Min naiva tro på kärlek som lade krokben och fick mig att falla som en fura. Jag valde aldrig att älska dig. Du sög mig till dig med en varning om att jag aldrig kunde få dig helt och hållet. Men hur skulle jag kunnat avgöra när din förmåga att älska tog slut? Du blev som tokig av min kropp, ville höra mina sånger, slingra ihop dig tätt intill och vaggas mjukt till sömns. Du ville älska med mig, älskas av mig, men aldrig älska mig. Jag blev någon du ringde då när ångest knöt en snara. När ensamhet blev outhärdlig och när någon annans kropp behövdes för att värma dina lakan. Du stillade din hunger utan att bry dig om att jag svalt där vid din sida. Alltid med dina välformulerade ord om kravlöshet och lust. 

Som det enklaste i världen.

Jag hatar tisdagar. Jag hatar alla dagar. Men just tisdagar är meningslösa. Tomma, fula, gråa. Det regnar hela tiden här och jag har glömt hur världen ter sig utan väta. Ser ut genom rutor, prickiga av droppar, regnstänk, ränder. Som ett galler. Tänker att det aldrig var meningen att det skulle bli såhär. Vart tog ungdomens glansdagar vägen? Bortspolade i rännstenar och begravda i jorden. Bortsuddade av samboliv och heltidsjobb. Framtidspress och dagliga besök av ångest. TV-sällskap, dåligt sex. Tysta telefoner skriker avsaknad av vänner och jag tänker att ingen märker om jag ruttnar bort här inne. Fredagsvin som drog ut proppar ur vårt luftslott. Bråk blev utlösta under rusets tacksamma ärlighet och jag slängde visst en ljusstake i väggen så att tapeten fick ett köttsår. Borde ha slängt den i ditt ansikte för att du gav upp om oss och lämnade mig bakom mina regnvåta rutor. Skulle ha lämnat mitt blödande sigill på dina rosiga kinder och ärrat dig för livet.

Du bara gick.

Full och ful och jävligt skamsen. Försök till försonande förklaringar om hur det hela var ett misstag sköt missiler i min mage om hur du hade lockats av en tanke om att vara vanlig. Varenda natt när jag saknande pressade ansiktet mot din tomma kudde hade du sovit hos honom. Du sa att du jobbade. En jävla äcklig man höll dig i famnen. Utrustad med vanlighet jag aldrig nånsin kunnat erbjuda.

Och du bara gick.

Det var aldrig i helvetet meningen att det skulle bli såhär. Jag lämnar. Lämnas inte bakom galler, bitter in i benmärgen och utan kraft att ändra läge. Sen hörde jag från någon att du gick och höll en brud i handen mitt på gågatan. Skit samma. Intalar mig själv att det aldrig handlade om kärlek. Att jag aldrig hade älskat dig. Att jag tycker du är fet och ful och fel.

Din vackra, jävla idiot.

Jag sitter så i tusen år tills regnet plötsligt upphör. Ett sår i molnskyn sprättas upp av solens strålar. Sticker nålar i markens hud och i mina bleka ögon. Jag drar ett täcke över huvudet och väntar på att regnet återvänder. 

Det spritter och sprænger och knopparna brister. Blommorna væxer och dofterna sticker. Jag vattnar plantor och skriver, letar ord och førdriver tid utan sællskap av dig eller livet.

Det syns att sommaren vill vakna, att djuren måste ut nu, att mitt hår vill bleka bort sin vinterskrud i sol och salta bad. Och blodet flyter lættare nær værmen tænjer kærlen, runt och runt och runt i værlden, går dess færd. Jag dricker blaskigt kaffe medan hønsen pickar grædde. Talar med fræmlingar om sådant som før længe sedan skedde men jag slæpper alla tankar åt ett annat håll. En tid sen efter, nær jag reser. Tar mitt pick och pack och mina hundar i din røda lilla bil. Rullar på stigar upp i fjællen før att minnas utsikten från toppen. Sedan vidare till kontinenter utan ænde, samt en storstad dær allt hænde flera tusen dagar sedan nu.

Øvade kyssar mot varma læppar på en bar i vilda væstern. En man med skægg och lång frisyr som sækert gilla hæstar vilket sedan længe varit kravet om nån någonsin vill stanna, fæsta sig vid mig och vara næra. Han drog i mina klæder och jag ledde bort honom mot havet. Fann en båt med olåst dæck och bar med honom ombord. Då ropa svågern att vi måste fara. Hoppade upp i slæden och førsvann øver snøklædda vidder.

Sen kom en fågel in i hjærtat mitt och sa hær vill jag stanna. Du ær vælkommen min væn sa jag. Andra kallar mig før Anna men ditt kvitter passar bra som namn åt mig och alla.