jag gick inte till skolan idag. det fyller mitt huvud. tanken om att släppa taget, ge upp, lämna in handduken. tanken om att det inte alls var veterinär jag skulle bl när jag blir stor. så kommer en knytnäve och POW slår hårt på den tanken. jag vill visst det. jag vill till djuren jag vill till djuren jag vill till djuren. jag ska bli veterinär när jag blir stor. men jag trivs inte i skolan. det skriker i mig när jag sitter på föreläsningarna att det är inte här jag ska vara. att jag inte hör hemma, inte hör till. kanske en känsla av utanförskap. kanske en känsla av att inte acceptera sammanhanget. samtidigt en känsla av att inte höra till riktigt alls. någonstans. kanske aldrig har gjort det, kanske aldrig kommer göra det. men jag tänker att det är där framme i framtiden, när jag går upp på morgonen, slänger in ved i kaminen, släpper ut hundarna som springer i förväg till stallet, kokar kaffe och drar på mig varma mjuka kläder, fyller min favoritkopp till bredden, skvimpar ut lite kaffe på hallmattan när jag sticker fötterna i mina stövlar, virar halsduken kring halsen, öppnar den tröga dörren till lilla glasverandan, ser ut på det mulna mörkret, stiger ut på stentrappan, andas in den tidiga, kalla marsmorgonluften och går till stallet. på den platsen, när jagfixar med morgonbestyr i min egna lilla värld, på min egna lilla gård, med djuren som behöver mig, och jag behöver dom, med egen liten veterinärverksamhet, med min sovande fina fru uppe i sovrummet, mina slitna flanellskjortor med lappade armbågar, att det är där och då jag kommit hem och blivit ett med mig själv och min tillvaro.

så. den här dagen är en dipp. ett litet fall ner från stegen. en samling tunga tankar som vill få plats i huvet mellan nervbanor och sinnen och hypotalamus och föreläsningsanteckningar. jag kommer upp igen. behövde bara strunta i skolan idag. sitta hemma på vardagsrumsmattan, lyssna på jan johansson och skriva några rader ur mitt bleka bröst. snart är jag tillbaka.

Jag ritar djur. Hundar. Fåglar. Älgar. Jag ritar dem när jag ska läsa om deras celler. Om hur det flödar energier och partiklar om hur proteinerna skapas och om hur de vrider och vänder sig. Jag ritar på föreläsningarna. Alla sitter och lyssnar. Jag försöker. Djuren pockar på. Vill ut ur mina fingrar. Vill ut ur mig. Vill bli till och synas på alla papper. Sorgefåglar. Små små katter. Kor.Giraffer Lamm och ugglor. Försöker lyssna. Försöker tycka det är intressant. Att det får mig att vilja kunna mer, kunna allt, törsta efter kunskap vetskap expertis. Men jag ritar djur. Istället för att orka vilja. Jag vill vara med djuren. Ta på dem. Behandla dem. Hjälpa dem. Men inte läsa om processer på molekylstadier. Jag tycker inte att det är intressant. Jag vill hellre rita och sticka och skriva. Men jag står väl ut, rider ut kampen, tristessen, plugg och hela grejen för att de där djuren jag ritar en dag ska stå där livs levande och ge mig brödfödan.

det knastrar i gruset utanför uner balkongen den finaste med våra glaslyktor och våran frusna blomma ser åt höger ser den rosa den som nyss har slagit ut som nyss har öppnats tittar på den öppna ögon stängda dörren strama blickenlilla hjärtat inuti som pickar tickar fingrar över knapparna och blir nervös som när man möter nån man gillat men nån man inte längre vågar prata med och såna känslor är bara skrivna för att känna så är som att klättra hela vägen upp i träden eller kråkslottn på Nimis strand jag väljer inte orden orden väljer mig jag vill inte få höra att det är mitt ansvar vad som kommer när jag sätter mina fingrar för att skriva för att pröva min vingar fingrar vingar fingrar hjälper inte hur jag vrider mina ögon rnt i rummet hjälper inte hur jag tänker tankar för mitt flöde är förvridet utan minsta aning om vad konsekvensen blir men jag är lycklig jag är lycklig som en hundvalp fast med magont för att jag har ätit för mkt hårda ben för många bollar har jag svalt jag vill få sommarlov som åttaåring vill få brev från mina barnbarn vill ha tuggummi i håret eller höra sången sjungas på mitt bröllop den jag önskar mig men ett litet fågelhjärta har jag och det pickar pickar snabbt inne i bröstet lika snabbt som fingrar rinner över det jag aldirg hinner skriva hinner säga hinner tänka göra fånga hinner inte läsa om nåt annat än aminosyrsr spelar på fioler.

Du lilla fina tjej som sitter hemma i vår lägenhet med vår lilla hund o som sen sover i vår säng kanske på min kudde med dina ögon stängda röda håret mot tyget sådär vackert som bara du kan sova med din nakna kropp utsträckt under vårt röda täcke och hunden kanske också får ligga där inatt när du är ensam tills ni vaknar imorgon kanske med en stråle sol mellan gardinerna som leker över dina kinder hur du öppnar ögonen och blinkar hur hunden kryper upp och slickar dig på näsan kanske krafsar lite tigger ber om att du ska gå upp gå ut gå in i köket blöta maten sedan koka kaffe göra limpsmörgås med korvost önska att du hade äppeljuice lyssna på p3 känna dig liten där vid bordet lite ensam ser mot rosa rosen känner stick i hjärtat av en liten sakna en sån som snabbt kan växa sig enorm liksom ta över kanske som en gnyende liten hundnos där inne men då ska du min älskade veta just det här att jag har en hel kennel av såna saknadshundar i bröstet men minst lika många lyckofåglar glädjeapor i min mage en hel regnbåge i huvet hela guldklimpar i ögonen o allt har hamnat där just där tack vare dig ja du ja precis just du min älskade finaste duva.

lilla fina blogg hur ska jag kunna skriva det här och berätta det här utan att det låter helt förminskat att min dröm av alla drömmar har slagit in att jag har kämpat och pustat och bankat huvet i väggar och böcker och gråtit och skrikit och nästan åkt till psyket och fy hemska stunder men alla så värda nu i efterhand nu idag just exakt idag när jag fick reda på att äntligen äntligen äntligen ska jag få börja på veterinärprogrammet och lära mig allt det jag vill om sjuka djur och äntligen ska jag få börja utbilda mig till den flanellskjortebärande kvinnan med stålhätteboots och en sliten keps som ska åka runt i en skitig pickup med en hund eller flera ja moses och henry minst i framsätet runt runt till bönder och kossor och förlösa kalvar och kastrera katter och hjälpa lamm med ont i benen och operera sår som blöder på grisar och hej ocj hå för i hela friden älskade lilla fina livet nu kommer jag!!!

1990-08-14

Din bror och du väcktes mitt i natten när himlen skakades av explosioner för att er mamma inte kunde sova. Hon kokade choklad som ni drack ute på glasverandan. Ni såg hur blixtarna speglades i den sommardunkla sjön. Er pappa sov ostört på övervåningen medan ni andra spelade kort. Chokladmunnarna log och er mammas oro stillades. När det börjat ljusna och himlastormen lugnat sig kröp alla tre ner under dunbolster i gästrummets dubbelsäng där era viskningar och fnitter snart flöt ut i tystnad och tunga andetag. Du låg ensam vaken. Höll fast i natten ville stanna där ville inte somna.

1999-12-31

Din man hade en hunger i sina ögon när han såg dig och bestämde sig för att du fick bli hans byte. Han sa om du vill kan vi försvinna bort tillsammans. Hans bruna läderhud den strama munnen allvaret och hans slitna bruna skjorta. Lukt av jakt och öl och tobak. Som en cowboy tänkte du en björnlik man som i serierna. Hans grova händer när de strök håret ur ditt ansikte han sa jag ser att du är trasig att du saknar något kanske mig och han sög på dina läppar klädde av dig ritade cirklar på din hud.

2008-10-21

Ditt minsta barn får prova klänningarna som du syr. Långa stunder framför symaskinen. Kaffekopparna blir fler på bordet. Hon brukar dricka upp de kalla gamla slattarna. Ni hör tuggandet från nålen upp ner upp ner som fäster tyget. Sneda former grälla färger. Den stora vägrar bära dem. Hon vill vara pojke. Tar den stora saxen från ditt syskrin när du inte ser. Klipper av sig håret. Låter den lilla bädda för leksakshästarna. Ett stall av skokartong. Du kommer säga att det blev fult med kort hår. Klippa det jämnare. Hennes mjuka lilla barnhuvud. Argansikte. Din harunge så stor så liten.

1990-09-02

Din bror och du hörde ihop. Han bestämde för han var äldst. Stor och stark. Som hjältarna i hans serier. Och du gjorde allt han sa. Oftast ville han leka kurragömma. Du får räkna till hundra sa han med solen i ansiktet. Du var för liten för siffror. Stängde ögonen och tänkte på dina favoriträtter. Byggde upp ett bord i huvudet med saffransbullar citronläsk köttbullsmacka stekt strömming frasiga bröd nyponsoppa spaghetti och glass. När du tänkt att du smakat på allt ropade du nu kommer jag. Började leta bakom bastun under trappan båten bakom träden i jordkällaren vinbärssnåren på vedbodstaket

2000-07-18

Din man och du band en lina mellan strandens tallar där du kunde hänga era kläder som du tvättade i havet. Han ville bygga er ett hem där under himlen utan tak och väggar bara luft och öppen eld. Det kommer bli för kallt i vinter men just nu är det här vårt kungarike sade han och drog dig nära. Du kände tydligt genom tunna klänningstyget hur han ville ha dig men du skrattade tog dig loss och sa jag måste hänga tvätten du kan hjälpa. Du slängde en av skjortorna den med tunna blåa ränder i hans leende ansikte.

2009-05-12

Dina barns ständiga skrik driver fram vansinne hos dig. Du vill straffa när de aldrig lyder aldrig slutar. Aldrig tystnad. Du stänger in dig i trappgarderoben. Sitter i mörkret och hör hur de bråkar. Dunsar och tjut. Men snart avtar det. De stannar upp och slås av att du inte skäller. Inte svarar när de ropar på dig. Du ler utan ljud bakom den stängda dörren. Du hör dem leta. Öppna andra dörrar. Ängslas. Den stora börjar gråta. Förstår att du har lämnat dem förklarar för den lilla. Snart gråter båda. Ropar förlåt oss snälla mamma kom tillbaka snälla kom

1991-04-17

Din bror och du var allierade. Svarta vassa blickar och vita armar. Den tidiga vårsolen. Rufsiga huvuden böjda ner mot gatan. Där låg en padda. Den hade just vaknat för att leva lite vårliv. Nog på väg till någon göl eller ett dike. Kanske ville bli förälskad. Skaffa barn och vara stolt förälder. Det brydde ni er inte om. Ni täckte paddan med grus. Mer och mer tills den slutade andas. Sen trampade ni på den. Spetsade den på en pinne. Vaktade noga så ingen såg. Du visste att det var fel. Men ville göra som honom. Ville vara pojken.

2000-09-02

Du ville lära din man allt du kunde om naturen. Om växterna och djuren och havet. Om hur klipporna fått sin form av vatten och is. Om hur det fanns fåglar som höll ihop hela livet och sörjde för alltid om den andra parten dog. Du ville att han skulle stanna upp och se på dig fråga hur du lärt dig allt det här be dig berätta allt om stranden om tallarna om hur elefanterna sörjer sina ungar när de dör allt om valarna om hur de lever långt nere i djupet men simmar upp till ytan för att andas.

2009-07-09

Dina barn leker i hemlighet. Sanddynen är en skärm som överskuggar. Där på andra sidan. Kärleksleken. Jag är killen säger den stora. Du ska bara ligga stilla. Brunbrända barnarmar naken solvarm hud. Och hon lägger sig över den lilla. Trycker sig nära guppar upp och ner. Så här gör man säger hon. Något fult. Någonting som brusar skönt inuti kropparna och du får inte säga nåt till mamma. Det är så här det blir barn. Allvarsluften den soldarriga får dem att svettas gör deras fingrar sandiga under baddräkterna. När de hör dig ropa skyndar de att svara ja vi kommer.

1991-08-03

Din bror var ensam på piren. Samma hav som andra dagar samma moln och sand. Tånghår. Utflyktskorg. Er mammas nya röda baddräkt den du ville slicka på för du tänkte att den kanske smakade som hallonsylt. Er pappa en bit bort i sin gula fällstol försjunken i en semesterbok cigaretten alltid mellan läpparna. Samma sommarbarn som andra dagar samma sommarfamiljer på picknickfiltar. Alla ville ner till vattnet ingen kunde tänka sig att stanna inne. Du badade inte. Läste i storebrors Kalletidning. Han övade på att hålla andan ville aldrig sluta bada men stora barn klarar ju sig själva sa de.

2000-10-15

Din man hade gått för att ordna en bostad. Du satt på stranden insvept i hans mörkgrå täckjacka. Ögonen mot havet och tången i håret. Det var kallt nu. Han sa att du bara skulle vänta. Att han snart skulle komma tillbaka. Men du visste att det hade gått lång tid. Att solen hade sjunkit och stigit igen och att det åter skymde. Försökte känna närheten från vattnet tänkte att du var som valarna. Men du var hungrig så det suddades framför ögonen och sved i magen. Smutsen täckte dig. Du ville inte vara ensam. Ville inte fyllas av ingentinget.

2009-08-02

Dina barn i soffan. Blåvalen är det största levande däggdjuret säger den stora. Hon har läst det i sin djurbok. Säger till den lilla att du kan inte läsa därför får du bara titta i den när jag är med och kan förklara. Du lyssnar från köket. Din flicka har blivit så klok. Dina finaste små harungar. Du har berättat för flickorna om havet och djuren och stränderna. Sköljer dina händer i kallt vatten gnuggar handflatorna rena från kaksmet torkar av dem mot det gula förklädet. Det bär fläckar från hallonen du plockat i er trädgård. Som en riktig mamma.

1991-08-04

Din bror var inte längre hos dig och du vaknade första morgonen och insåg att du inte längre var en syster. Rummet med de vita väggarna den ljusgröna trasmattan fiskmobilen i taket den lilla bokhyllan hans tomma säng klädskåpet tågbanan skrivbordet med era röda stolar och alla glasdjuren i fönstret det sög tag i dig sög ur dig någonting slet i köttet nästan slet dig itu och vrängde dig ut och in tömde din insida tog sönder dig och du visste att det inte fanns något kvar av er tid tillsammans ingen bror och syster bara rummet du och ingentinget.

2000-12-25

Din man och du bodde i ett källarrum. Det hade elvärme och bäddsoffa. Han klädde av dig.   Liten hjälplös blev du harungen. Hans starka händer runt din hals för det var så du ville ha det. All närhet där i källaren var helig. Ingentinget suddades av hans beröring och du ville smälta samman. Han var tyst när han trängde in i dig. Släppte inte taget om din andning du kände paniken lusten. Ville inte att han skulle lämna dig. Du såg hans rovdjursögon in i dina. Den strama munnen. Hur han slöt ögonen och rynkade ansiktet. Fyllde dig med någontinget.

2010-06-30

Dina barn och du är vid stranden igen. Deras tjat om havet fick dig att lova. Det luktar tång och tallbarr. Du och den lilla vill inte gå mer men den stora ska hitta den perfekta platsen. Du vill röka säger att sanden är samma överallt men hon är bestämd. Vallar er framåt och lovar att snart hittar vi den. Drar dig i armen kom igen nu mamma. Så lik honom. Samma allvarliga ansikte den strama munnen. Rovdjursögon. Hon hittar platsen och du säger ni kan bada nu och leta efter valar. Barnen tjuter förtjust och havet skrämmer dig inte.

1991-10-22

Din mamma kom på dig med att klippa sönder dina klänningar. Hon plockade upp de trasiga plaggen såg på dig och sjönk ihop. Du släppte saxen sa förlåt mig mamma förlåt mig gråt inte. Hon föste dig över golvet öppnade dörren till den mörka garderoben sa nu får du sitta här ett tag jag orkar inte just nu älskling. Mörkertankarna gråthalsen lilla dumma harunge och aldrig mer ska jag göra så snälla lilla mamma förlåt. Du hörde hur ledsen hon var du hörde hur illa du gjort. Satt med ryggen mot stenväggen ritandes cirklar i golvet och överallt var ingentinget.

                                                  

2001-04-05

Din man var sällan där. Du ville inte visa dig ute. Stannade i källarrummet. Gömde dig hos ingentinget. Du drömde på nätterna om det du inte hade på dagarna. Tittade på dem som inte var du och blev dem på låtsas. TV-liven sommarlyckan kärleksleken. Du låg mest ner. Väntade på att han skulle komma med maten. Lämna den i bruna påsar och gå igen. Samma bruna färg i soffan där du låg. Samma färg i golvet. Du hade vant dig. Som vid allt det andra. Hans bortvända blick från din växande kropp. Sparkarna i magen. Lukten av mögel i väggarna.

2011-07-14

Dina barns andning skär sig in i dina öron. Du vaknar av att luften flyr från dig att du dras mot det öppna fönstret och du är ett skal ett trasigt glasdjur. Är en dålig mamma. Du hatar dina flickor de hatar dig även när de sover de behöver inte dig de vänder sig bort från dig. Du är åter i rummet med de röda stolarna i rummet med den gröna mattan det med fiskmobilen rummet där ett ingenting slet tag i dig tog över dig och här hos flickorna kryper det ännu närmare in under täcket in under huden.                                           

                                1992-05-06

Din mamma ville bara se naturprogrammen. Det var riktig TV inget skräp och du lärde dig att tycka om dem. Ni satt tillsammans i den gröna sammetssoffan inte för nära under guldigt ljus från takkronan tyst förundrade inför det som visades. Du föredrog de som handlade om havet medan din mamma ville se djurungar gärna elefanter på savannen. En kväll visades en film om blåvalen. Du hade aldrig sett något liknande och det slog dig hur ensamt det stora djuret måste vara. Du frågade om man kunde bli en val när man dog. Din mamma förstod inte vad du menade.

2001-05-19

Din man var inte hos dig. Han hade sagt jag kommer snart tillbaka. Alla glas han tömde i barerna. Hans slitna skjorta hans bruna allvarliga ansikte. Rovdjursögon svepte över rummen fastnade på unga kvinnors glas deras läppstiftsmunnar blanka svetthud pärlor slanka kroppar. Ord som du aldrig längre hörde viskades i andras öron. Hans händers sträva fingrar ritade cirklar på deras kroppar. Greppade hårt om handleder. Dina blåmärken hade för längesedan bleknat. Märkena efter er närhet . Du låg i källarrummet. Ögonen mot dörren. Ritade egna cirklar under kläderna. Dina smala fingrar. Spruckna nagelband. Smutsen som täckte dig. Magen som växte.

2011-07-15

Hur kan man veta säkert att man lever det kanske är såhär att vara död mamma hur vet man. Det är den äldsta som frågar medan hon med sin brunbrända hand ritar cirklar i träbänken. Du svarar inte. Drar djupa halsbloss och fäster blicken milsvida sträckor från barnen och nu. Den minsta sjunger på låtsasengelska. Ni är på tågstationen. Klockan är något efter sju och ni väntar på barnens pappa. Sommaren har gjort luften varm men du hör att ovädret närmar sig. När tåget hörs kysser du den äldsta på huvudet reser dig och säger ta hand om den lilla.

1992-07-14

Du hade varit ute många timmar. I vattnet sanden grävt i tången. Flutit med ansiktet nedåt. Letat efter valen. Han som simmade helt ensam där ute. Gå inte själv till vattnet sa de men ingen såg dig så du gick ändå. Ingen ropade. Ingen letade. Så du stannade. Tills saltet sved i skinnet. Tången trasslade i håret. Uppe i huset skulle man vara ren. Borsta av sig om fötterna och inte prata högt. Ingen såg dig när du smög genom köksdörren in i badrummet. Varmt vatten smuts i silen sanden rann av och bort. Du längtade redan tillbaka till stranden.

2001-10-23

Din man höll barnet i de mjukaste av händer. Blicken stilla rovdjuret långt borta och han sa till dig vi är en familj nu på riktigt. Ni skulle lämna källarrummet skulle inte längre gömmas undan skulle bo nära havet igen i det vita huset som han hade köpt till er. Slitet trä tallbarrslukt trädgård med hallon plats för henne att växa för dig att andas för er att smälta samman inte plats för smutsen ingentinget mat i papperspåsar långt från barerna och du skulle passa så bra in i ett lantligt kök och din flicka skulle vara glad och vacker.

        ----|--|--

Barnen. Det lilla det stora. De badar skumbad. Potatistår och skumskägg. Den lilla låtsas bada i sockervadd och fyller munnen med det vita. Giftigt tror den stora och sträcker på nacken. Ser på sin lilla syster och säger åt henne att gå ner under ytan. Jag räknar alla sekunder du kan vara under säger hon och håller upp sin hand. Klara färdiga dyk. Den lilla faller tillbaka på ryggen och sjunker ner under ytan. Försvinner helt under skummet och vattnet blir stilla. En två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv tretton fjorton femton sexton sjutton

Ett paket hade kommit fullt med skivor och jag lyssnar och sjunger och sitter i en stor fotölj och mamma är här och moster och hundar och katter och det är vår nu för blommorna blommar och fåglarna väckte mig i morse med sin sång så jag gick upp och tog en lång promenad innan övriga världen riktigt vaknat men jag och hundarna var vakna och sprang men sen ville vi hem till huset och frukosten och korsorden radion kaffet de kära och nära och visst gör det ont när knoppar brister men inte så värst just nu ganska skönt känns det inuti och utanpå och nu kan jag tänka på minnen jag förut var rädd för och inse att jag har gått vidare att den här våren nog är den första på länge där knoppningen inte gör så fruktansvärt ont och jag ser på Moses och har inte längre ett sting av sorg utan bara glädje för utan det som blev så fel och fult skulle han inte finnas och sen ringer Hanna och jag blir som honungskakor i hela kroppen och som en liten spattig tonåring spritter jag till och svarar och in i örat flyter kärleksorden snurrar runt i huvet på mig lägger sin som siden på min insida och som tusen fåglars vackraste sånger och ja jag skriver med stora ord för att könslorna är galanta just nu idag den här våren och hela livet ligger som en liten skogsglänta framför mina fötter och snart vet vi om vi får en lägenhet till sommarn och får vi inte det kan jag sova under bar himmel alla nätter så länge Hanna och Henry och Moses är nära mig för oss kan inget stoppa.

Det finns en liten mamma som gråter när hon läser här på bloggen. Jag ler inombords och blir varm av tanken på att hon läser det jag skriver. Och jag tror inte det är farligt att gråta. Tänkte häromdagen på hur konstigt det är med släktskap. Att det finns människor med samma blod som jag. Att det finns ett par som kallar mig sin dotter. Det är en trygg tanke. Och jag är ett lyckans barn som har min mamma och min pappa att komma hem till. Vackra Björkkullen. Mamma säger att det redan växer vitsippor i backen. Inom mig bär jag runt på alla dessa minnen. Från tiden då mitt hår var vitt och hela världen fanns i lilla stugan. Från skolgårdar och skogar, från villor och parker och lägenheten på Sankt Larsgatan. Vackra minnen, tunga minnen, vassa minnen, söta minnen. Minnen av sånt som gjort mig fruktansvärt ont och minnen av det som smekt mig varm och lycklig. Minnet av mamma är ett sånt minne. Ett varmt och mjukt och tryggt minne. Ett av dem, vet inte om du minns mamma, var när jag var 15 år och egentligen bara ett litet litet barn. Jag kröp upp i ditt knä efter en helvetisk tid i tårar och ångest, resan som blivit ett kaos och rädslan för att jag skulle vara tvungen att dö. En liten twistad, ung och oerfaren hjärna, som aldrig tidigare mött mörkret, kröp upp och blev tröstad som det barn hon var. Du pratade in i mitt hår, skrattade och grät åt min naiva rädsla för döden och sa att jag var trygg. Att ingenting var farligt. Så är minnena av dig mamma, och ja, du har rätt, jag mår bra nu. Tack och lov. Jag älskar dig.