Jag sväljer gråten. Så jävla sorgligt. Dåtidens Sverige bär alla dessa ledsamma historier i sitt sköte. Bögarna som dog. Flatorna som inte syntes. Snön som föll över Stockholms gator och drömmarna runtom i landet som aldrig gick i uppfyllelse. Jag var bara ett litet barn i slutet av 80-talet. Jag är fortfarande samma barn. Bär samma drömmar som hon hade. Lever vidare hennes liv. Förvaltar hennes förhoppningar. Möter hennes framtid. Jag är det rufsiga lilla barnet som föddes på julafton 1985. Världens bästa unge som hamnade i världens bästa liv. Idag är jag så stolt över den jag är. Över att vara lesbisk och kär. Över att Sverige låter mig vara det. Sorgen över alla systrar och bröder därute i världen som inte får leva fritt som jag, bär jag som en ädelsten i bröstet. För alla er ska jag aldrig ljuga för någon om den jag är. Den jag får lov att vara. För er ska jag gå med huvudet högt och älska det faktum att jag föddes till flata. Det är det bästa som har hänt mig. 

Jag känner för att vara konkret.

Hoppa över att göra omskrivningar.

Släppa på det här med att skulptera mina meningar.

Jag gör en lista.

Saker jag vill.

Saker jag inte vill.

Sen försöker jag hålla mig till den.

Jag vill: 

hitta motivationen till att plugga.

kunna koncentrera mig på skolan.

fatta allt första gången jag läser det så jag slipper börja om börja om börja om.

snusa.

tro på kärleken.

finna kärleken.

hitta en partner som förtjänar mig.

hitta en partner som jag förtjänar.

vakna utan ångest.

sluta tänka i termer av ångest.

sluta va rädd för ångest.

sjunga.

imponeras av människor jag möter.

sitta på bryggan i höstsolen.

basta.

snusa. 

teckna.

skriva.

bo i min gamla lärares gamla hus.

elda brasor.

ha sex med nån jag älskar.

Jag vill inte:

bli bedragen.

bedra.

ha en öppen relation.

låtsas vara relationsanarkist.

ha en heterosexuell partner.

ha en partner som jag inte imponeras av.

somna när jag pluggar.

misslyckas med skolan.

oroa mig.

oroa andra.

vara bitter.

ha ångest.

att alla ska göra slut hela jävla tiden.

få andra att bli ledsna.

känna mig utanför.

påtvingas umgänge med ovärda människor.

gå tillbaka till min terapeut.

plugga.

ha en akademisk strävan.

inte plugga.

inte ha en akademisk strävan.

vara så jävla negativ.

gnälla.

Så. Svårare var det inte. Nu ska jag ta mig fan gå efter den här listan. 

Punkt slut.

Det bor ett troll under min byrå.

Ett litet svart med stela axlar.

Jag tror att det har fastnat där.

Först var jag äcklad.

Nu bryr jag mig inte.

Det luktar skog och gamla trasor.

Jag kokar vatten på spisen.

Vet inte varför. 

Jag har redan druckit kaffe.

Kanske är det trollet som får mig att göra det.

Kanske styr det mig i fel riktning hela tiden.

Vissa kallar det för inbillning. 

När jag duschar blir det mörka tjocka hårstrån på golvbrunnens lock.

Jag tittar mig i spegeln.

Samma blonda samma bleka.

Kan inte hitta var de kommer ifrån.

Kan inte tro att det är inbillning.

Om natten hör jag trollet kvida där det sitter.

Det låter som det ber om hjälp.

Först så svagt men sedan starkare.

Jag orkar inte resa mig ur sängen.

Vänder mig på sidan och väntar på sömnen.

Som alltid tänker jag de klaraste tankarna i bastun.

Höstsol genom den lilla fönstergluggen.

Sjön som lägger sommaren bakom sig.

Jag räknar kvisthål i det nya taket. 

Saknar kådan i det gamla men tids nog tränger den väl ut även här.

Tids nog.

Jag ska skriva ett manifest.

Det ska handla om framtiden.

Om vem jag vill vara när den kommer.

Om var jag vill bo.

Om en fru.

Jag har blivit moster.

Att vara världens bästa sådan ska stå i manifestet.

Att rädda sjuka hundar likaså.

Jag ska skriva det och tänka på stunden i bastun.

När tankarna var klara och lugna.

När hösten svepte över sjön.

Jag har svalt mina tabletter fel igen.

Det bränner i mitt bröst och i min hals. 

Jag tror att det är livsfarligt.

Frätande.

en rastlös hund bor i min kropp och tuggar på mitt inre gnager hjärtat dreglar över magen tarmarna armarna och jag viskar plats och ligg och lugn lilla hunden men den verkar inte höra mig in dit där den är 

Att komma hem till Sverige.

Att göra slut.

Att göra illa.

Att va hos sina hundar igen.

Att tänka på Gollum-tanten i sin säng i Norge.

Att tycka det känns sorgligt.

hunden tycker illa om att vara instängd i en mörk kropp i en människa utan mat och vatten utan frisk luft och lyktstolpar utan att få springa fritt därför så gnager sliter tuggar morrar gnäller skäller den och jag undrar om det är möjligt att hitta en lucka nånstans så jag kan släppa ut den 

Jag ska nog gå ut i skogen en stund.

Det snurrar i min skalle. Mitt hjärta bankar BOW BOW BOW! Bergssjuk eller bara begeistrad. Såg Jag vill ut-videon och drömmer om den dagen då alla ångesthögstadiekidsfester slutar i homohångel. Skriker innnuti, JAG VILL UT! Instängd mellan höga berg över en niohundra meter djup fjord, lider brist på systerskapet, saknar alla kvinnor, saknar MINA kvinnor systrar pussy riots tanter brudar bitches babes fittstim fruntimmer och feminister. Bor med en man och blir mer och mer rabiat flata för varje dag som går. Vill bränna porrbilar, slåss med basebollträ, trycka mina håriga armhålor i alla gubbars ansikten. Ta upp en svinhård kamp och stå på barrikaderna. Vill inte utesluta snubbar, välkomnar gärna ni som inte beter er som grottbjörnar. Queers för fan kom och rädda mig från världens ände!!!

Jag har fått æran att læra kænna en liten høna hær i tunet. Hon kallas Gurid och ær væl egentligen mer en kyckling ænnu. Nær jag ligger i græset och læser kommer hon och lægger sig på min mage. Somnar. Kænner sig trygg tror jag. Och hon och hennes syskon vill smaka på allt. Kaffe. Kakor. Smørgås och hallonen vi plockar. De ær så fulla av liv. Så till bredden fyllda av lust att leva, nyfikenhet, vænlighet och kærlek. Och det får mig att bli så ledsen samtidigt. Før i ladan intill och i så många andra lador och lokaler och fabriker sitter det tusentals, miljoner, miljarder inspærrade kycklingar och hønor. Inlåsta i væntan på døden, utan møjlighet att få leva ut sin sprudlande energi, utan anledning att kænna førtroende før en vænlig hand som matar deras næbbar med gott, utan lusten att leva. Før alla dessa sjælar sørjer jag nær jag stryker en sovande Gurid øver fjædrarna, ser syskonen och de andra picka fritt och jaga insekter runt om kring. Jag æter dessa hønors ægg med glædje och stolthet men kommer aldrig mer æta ett ægg från djurindustrin.

Jag ær tillbaka på heimen. Hos de gamla norska tanterna o gubbarna. Hos fjorden och fjællen. Hos hønorna jag matar med gammal grøt. Kontrasterna ær skarpa hær. Hos oss går djuren løsa, men hos grannen packas bleka fågelkroppar som aldrig skådat solen i plastbackar och skjutsas ivæg i lastbil. Den enda protesten de lyckas uppbåda ær stanken som flæktas ut øver museibesøkarnas bilar. Kanske ett rop på hjælp? (Tips på fritagningsmetoder tas tacksamt emot)

Hæromkvællen gick vi ut i ett av de uråldirga små uthusen och gjorde en ræddningsaktion før att rædda små små fladdermusungar som trillat ur sitt bo. Så små, så nakna, såg ut som mænniskofoster. Vi plockade upp dom från golvet i skenet av en lykta och stoppade tillbaks dom i en springa i væggen dær vi lokaliserade boet. Hoppas hoppas nu att dom øverlever. Jag vill rædda alla djur. Men det finns ju så himla många. Och mænniskor ær så elaka mot dom. Sorgen ær stændigt nærvarande.

Men det ær fint att va tillbaka i Hardanger.