Det är tyst i huset. Det senaste jag hörde var en katt som hoppade ner från en stol.
Jag var ute nyss. Det var kallt. Hundarna skällde på något. Kanske en räv. Eller ett rådjur.
Nu ligger vi under täcket och väntar på sömnen.
Och så är det med det.

Små fina barnröster ropar från radion i köket.

De demonstrerar med sin dagisgrupp på Friskväderstorget och skanderar slagord om kärlek.

Ett av barnen säger att det är kul att demonstrera.

Och att det skulle va kulare om inte folk skjuter hela tiden.

Men att det hon älskar mest är att springa och gunga. 

I julklapp önskar jag mig att få slippa va vuxen.

Jag la en filt i köket.

Dubbelvikt och mjuk framför spisen.

Den var till Moses.

Han ville så gärna vara med när vi satt och pluggade.

Nu ligger jag här.

Med Moses under armen.

Framför spisen, lyssnandes till vatten och linser som kokar.

Läser på bokryggar i nedersta hyllan.

Pluras kokbok.

One more slice.

Peace and love and food.

Kärlek, oliver och timjan.

Jag lagar aldrig mat efter recept. 

Trummor taktfast upp ner upp ner och fåglar som flyttar. På väg från Norrlands skogar ner till varma marker. Stannar en stund på vägen och äter upp de sista bären. Här i träden. Utanför mitt fönster. På väg hem från skolan bredvid kyrkogården. Det klirrar i luften som av tusen kristaller och jag tittar uppåt. Lyssnar uppåt. Alla deras vingar, alla deras näbbar, alla deras sånger. Musik och taktfast flaxande. Flaxande i takt. Jag slår på den största trumman och hela kroppen skälver. Ser mig omkring och ser de andra. De trummar också. Trummar och skakar och trampar i takt. Alla våra händer, alla våra trummor, alla våra sånger. November blir till gungande kroppar och klingande näbbar. November blir kallare men ljuden blir varmare. November finns inte mer. December står för dörrn och livet längtar.