När jag har på mig mina hörlurar utan musik och när jag ligger här på mage på madrassen i min brors gästrum och när jag liksom inte hör nåt men ser mörkret i rummet och ser ljusen från lägenheten mitt emot genom balkongdörren, jo då tänker jag på snön. Den som föll då när flingorna fortfarande var stora och när himlarna var svarta och stilla och när vi klädde på oss tjocka varma kläder och var ute i timmar kändes det som fastän det var för sent kändes det som och hur vi klättrade på berget och hur långt bort framtiden var för att vi var fast i just den stunden. Jag tänker på att allt som är nu kommer gömmas under snö. Och att allt tillslut ändå bara blir minnen och då spelar det liksom mindre roll.