När jag flyttar på mina pelargoner tappar de skott som jag sätter i små vattenglas. Skjuter ut rötter. Tar prövande små simtag. Jag diskar hundarnas konservmatsburkar och bygger ett högt torn av dem i fönstret. Däri ska jag plantera skotten. Rötterna ska bli fötter, nerstuckna i jord.

Mina fötter skjuter skott och gräver ner i jorden. Letar inte efter botten men tror den finns där under myllan. Någonstans tar det slut. En rabatt kan inte va oändlig. Det börjar klia i huden. Försöker hitta den ena foten med den andra. Rafsar med stortånageln som är proppfull av jord och små korn. Sen står jag där. Med fötter i jord. Jag kan nästan känna hur fotsulorna suger in näring. Hur den strömmar uppåt. Som en brusande puls genom blodet. Nätverket av kärl. 

När det når upp i huvet ger jag mig iväg. Rycker upp fötterna och springer. Barfota på gräset utanför rabatten. Hög fart. Högre högre högre. Sen hoppar jag uppåt och flyger. Ser villatak och sen suddas mina ögon när jag kommer upp bland molnen.

Nu letar jag efter en landning.