Jag var hos min fina terapeut. Vi pratade om utanförskap. Om rädslan inför det oavsett om det är ett verkligt utanförskap eller ett inbillat. Hon tog upp saker som jag berättat för länge sen och jag blev så glad att hon kom ihåg. Om det livrädda lilla barnet som får panik över att vara övergiven. Om att behöva anstränga sig för att komma in i gänget. Jag lyssnade och tog in. Jag pratade och hon tog in.

Jag älskar det där rummet. Snurrfåtöljerna, trägolvet, fönsternischerna. Bakom min rygg när jag sitter där mittemot henne står ett skrivbord med målarpenslar och färg. Jag tänker att jag kanske får rita nåt nångång. Men än så länge pratar vi bara. 

Jag har gått hos henne ganska länge nu. Förra gången tog jag av mig mina kängor för första gången. Ställde dem på skostället i den vackra hallen istället för att sätta blåa plasttossor över sulorna. Kröp upp i fåtöljen och kände mig trygg. Jag grät. Trodde jag hade släppt in henne för länge sen, men det hade jag visst inte. Det gör mig glad att tänka på att jag fortsatte gå hos henne och att hon finns kvar. Blir arg över att många inte får den chansen. Och att jag fick så få timmar beviljade i början. Det här är en process som tar tid. Förstår husläkarna det när en kommer och ber om hjälp? Förstår bestlutsfattare och sjukvårdsfolk hur viktigt det är med terapi? Jag tror att många hade kunnat bli hjälpta istället för att välja andra utvägar. Jag tänker på Martin. På att han gav upp och slutade leva. På alla som inte blir hjälpta. Det är så fruktansvärt hemskt.

På vägen hem mötte jag en vacker hund. Stannade och frågade om den. Pratade med dess matte. Byggde en liten bro och bytte nummer. Vi ska bli promenadkompisar. Hon heter Valerie och är en kanadensisk hemmafru. Tänk så underliga saker som händer bara för att en får lätta sitt lilla sorgtyngda hjärta i en snurrfåtölj hos ett proffs på att lyssna.