Det är tyst i huset. De andra har gått ut på promenad. Bara jag och katterna, en surrande tvättmaskin och knappret från datorn, finns nu. Granen luktar som den gjorde när jag var liten. En vanlig gran. Ingen kung, inget silver. Bara gran.    

     Det är jul här inne. På pianot står samma miniatyrkrubba som jag och min syster satt och lekte med när vi var små och det enda som skilde oss åt var mitt rufsiga bakhuvud och hennes släta. Likadana nattlinnen. Vita med små rosa figurer. På Sandgårdsgatan. I barndomen.

     Hon är på väg hit nu. Min syster. Med det alldeles nya lilla barndomssinnet Juni. Finaste unge. Hon vet inte vad jul är. Men hon kommer skapa minnen av granlukten. Av kulor och ljus. Av ljuden från köket, av musiken från stereon. Kanske kommer mjölken hon dricker ge en första förnimmelse om julmatens smaker. 

     Tvätten är klar. Jag hänger den noggrannt på klädstrecket. Gamla handduker, nötta av alla händer och ytor som torkats. Minnet av det som har varit. Av de som har funnits här hos oss men som nu inte längre är här. Det känns fint att tänka tankar här när de andra är ute och går. Som att tankarna får plats att sväva iväg. Fylla rummen. Inte krocka. 

     Bastun ska eldas. Jag har lovat att den ska va varm tills de återkommer. Så ska vi basta tillsammans. Älskade traditioner. Älskade familj. God jul.