Jag sväljer gråten. Så jävla sorgligt. Dåtidens Sverige bär alla dessa ledsamma historier i sitt sköte. Bögarna som dog. Flatorna som inte syntes. Snön som föll över Stockholms gator och drömmarna runtom i landet som aldrig gick i uppfyllelse. Jag var bara ett litet barn i slutet av 80-talet. Jag är fortfarande samma barn. Bär samma drömmar som hon hade. Lever vidare hennes liv. Förvaltar hennes förhoppningar. Möter hennes framtid. Jag är det rufsiga lilla barnet som föddes på julafton 1985. Världens bästa unge som hamnade i världens bästa liv. Idag är jag så stolt över den jag är. Över att vara lesbisk och kär. Över att Sverige låter mig vara det. Sorgen över alla systrar och bröder därute i världen som inte får leva fritt som jag, bär jag som en ädelsten i bröstet. För alla er ska jag aldrig ljuga för någon om den jag är. Den jag får lov att vara. För er ska jag gå med huvudet högt och älska det faktum att jag föddes till flata. Det är det bästa som har hänt mig.