På frågan om jag skapar längre gav jag svaret att jag har slutat vara kreativ. Förnimmer med svårighet känslan av att ha fingrarna fulla med ord sinnena tunga av tankar. Nånstans ligger minnet av de dagar då verkligheten var källa till att skriva när bruset av vemod pockade på att bli något av. Jag skriver inte längre. Inte heller läser jag. Mer än om synovialleder och muscularis brachiocephalicus. Torrt och viktigt. Torr och viktig. Jag? Så hände det sig så att snön som föll för sent utanför mitt fönster och ögonen flydde från arbetsbordet böckerna bilderna det viktiga började läsa gamla bloggar. Mina och andras. Om tiden som flytt. Om nu den var så värd att beskrivas kan väl det som händer nu se till att skicka gnistor in i det här torra fnösket så jag kan börja skapa lite igen.