Jag är för trött för det här.

Mina ögon spretar och vindar och faller ihop.

Inte så mycket av föreläsarens ord går in i mitt medvetande.

Och så fick jag ett fint mail från min vän på andra sidan jorden om svårigheter. Han frågade om jag har det svårt. Jag scannar mitt medvetande, plockar upp att jo svårt är nog rätt ord. Jag säger som Gzim, pojken i dokumentären, "Det är svårt Knutte. Det är hemskt svårt." Jag blev rörd, inte bara till tårar, utan till hulkande gråt. Där satt jag i min soffa och tyckte livet var svårt, med tanke på bakfylla, skolångest, livets alla kval och snöslasket. Och så såg jag honom, Gzim, elva år gammal vid sitt sönderbombade hus sätta dom där orden på det. Svårt. Kallt. (Alla som kan se filmen Gzim Rewind, gör det, den finns nog på svt play.)

Så stolpar jag upp alla svårigheter jag bär på, minnen av bombade hus och massakrar bevittnade av mina femåriga barnaögon, lyser med sin frånvaro. Och ändå detta sorgmod. Aldrig har väl uttrycket att ta sig i kragen känts mer nära. Jag har pappas blåa, stickade tröja, med stor krage på mig. Den mamma stickade i kärleksgåva till honom. Drar i kragen, försöker få upp mig själv, daskar till mig själv på kinden och vaknar till lite.

Jo visst är det svårt.

När man är trött.

Och otrygg.

Kall.

Jag vet det och säkert alla Gzimar runt om i världen också.

Man får skaffa sig lite perspektiv helt enkelt.

Jag känner mig så glad och lugn denna söndag. Sitter i snurrfotöljen, äter Dumle och sura nappar, lyssnar på Ekot och hör grannar som går ute i trapphuset. Hanna ligger och sover tillsammans med hundarna inne i sovrummet och jag tänker hur fint livet är. Jag har dom, min lilla familj, vi bor här tillsammans i vår mysiga lägenhet i det gula huset, vi har pelargoner i fönstret och tavlor på väggarna. Tänker på hur vi igår låg i soffan alla fyra, med tända ljus och högläsning efter en fin dag i stallet hos vår lilla hästsyster. Återigen infinner sig känslan att 2012 blir ett bra år.