jag gick inte till skolan idag. det fyller mitt huvud. tanken om att släppa taget, ge upp, lämna in handduken. tanken om att det inte alls var veterinär jag skulle bl när jag blir stor. så kommer en knytnäve och POW slår hårt på den tanken. jag vill visst det. jag vill till djuren jag vill till djuren jag vill till djuren. jag ska bli veterinär när jag blir stor. men jag trivs inte i skolan. det skriker i mig när jag sitter på föreläsningarna att det är inte här jag ska vara. att jag inte hör hemma, inte hör till. kanske en känsla av utanförskap. kanske en känsla av att inte acceptera sammanhanget. samtidigt en känsla av att inte höra till riktigt alls. någonstans. kanske aldrig har gjort det, kanske aldrig kommer göra det. men jag tänker att det är där framme i framtiden, när jag går upp på morgonen, slänger in ved i kaminen, släpper ut hundarna som springer i förväg till stallet, kokar kaffe och drar på mig varma mjuka kläder, fyller min favoritkopp till bredden, skvimpar ut lite kaffe på hallmattan när jag sticker fötterna i mina stövlar, virar halsduken kring halsen, öppnar den tröga dörren till lilla glasverandan, ser ut på det mulna mörkret, stiger ut på stentrappan, andas in den tidiga, kalla marsmorgonluften och går till stallet. på den platsen, när jagfixar med morgonbestyr i min egna lilla värld, på min egna lilla gård, med djuren som behöver mig, och jag behöver dom, med egen liten veterinärverksamhet, med min sovande fina fru uppe i sovrummet, mina slitna flanellskjortor med lappade armbågar, att det är där och då jag kommit hem och blivit ett med mig själv och min tillvaro.

så. den här dagen är en dipp. ett litet fall ner från stegen. en samling tunga tankar som vill få plats i huvet mellan nervbanor och sinnen och hypotalamus och föreläsningsanteckningar. jag kommer upp igen. behövde bara strunta i skolan idag. sitta hemma på vardagsrumsmattan, lyssna på jan johansson och skriva några rader ur mitt bleka bröst. snart är jag tillbaka.