Jag ritar djur. Hundar. Fåglar. Älgar. Jag ritar dem när jag ska läsa om deras celler. Om hur det flödar energier och partiklar om hur proteinerna skapas och om hur de vrider och vänder sig. Jag ritar på föreläsningarna. Alla sitter och lyssnar. Jag försöker. Djuren pockar på. Vill ut ur mina fingrar. Vill ut ur mig. Vill bli till och synas på alla papper. Sorgefåglar. Små små katter. Kor.Giraffer Lamm och ugglor. Försöker lyssna. Försöker tycka det är intressant. Att det får mig att vilja kunna mer, kunna allt, törsta efter kunskap vetskap expertis. Men jag ritar djur. Istället för att orka vilja. Jag vill vara med djuren. Ta på dem. Behandla dem. Hjälpa dem. Men inte läsa om processer på molekylstadier. Jag tycker inte att det är intressant. Jag vill hellre rita och sticka och skriva. Men jag står väl ut, rider ut kampen, tristessen, plugg och hela grejen för att de där djuren jag ritar en dag ska stå där livs levande och ge mig brödfödan.