Åtta sjutton. Fåglarna vakna. Jag naket vaken framför utsikten på ön. Utanför fönstret brunt orange grönt gräsfält. Som om någon har brett det med en stor smörkniv i böljor. Luften är dis. Ölivet sjölivet. Drar på mig kläder, smyger förbi hennes sovande kropp och går ner till havet. Jag och fåglarna i tusental. Pilträd som pekar åt mig. Mossiga, mjuka klippor längs regnfuktig väg. Det finns en hemmabyggd trappa till en blå balkong nära stranden som får mig att tänka på Lars Wilks Nimis. Nyponen är upphängda läppstiftsmunnar på taniga grenar. En ensam mås. Smällbär under mina gymnastikskor. Någons rutor är trasiga och förspikade med trä. Brokiga trähusbaracker i obarmhärtigt grälla färger. Nyponmunnar. Munnar. Min mun. Måsens näbb. Skriver med musselskal o tång i den våta sanden. Tänker att jag är vatten i havet men ler olurat av mina patetiska tankar. Sen går jag hem o kokar kaffe. På vägen plockar jag nyponkvistar som jag sätter i en glasburksvas på hennes bord under takfönstret. Sen vaknar hon och dagen.