Jag har en grön militärcykel som står frosttäckt utanför mitt fönster. Någon hade söndrat den men jag betalade för att få den lagad. Betalade för att få ha den kvar. Ett spår av dåtiden i ramen. Minnet av nätterna jag cyklade för att bussen var för trång. Innan jag fick körkort och en inbillad frihet. Har förresten tappat mitt körkort. I maj. Har papper som ska skickas in men jag gör det inte. Gör annat istället. Tittar på bokryggar. Skriver obegripligheter och äter lagad mat i matsal. Ibland går jag till hästarna. Som idag. Bjuder på äpplen och trycker min mun mot deras lena mular. Luktar in deras päls och reder ut tovor i pannluggar. I en annan tid fanns det en häst som räknade med min omvårdnad varje dag och jag lät henne villigt ta mig för given. En gång sparkade hon mig på rumpan. En annan gång litade hon på mig och lät mig vara alldeles nära. Någon hade varit elak mot henne och sedan dog hon. Är det saknad att tänka tillbaka på en tid som inte finns och tänka att det var lättare då? Eller är det bara en förvriden bild av verkligheten om att ingenting någonsin har varit lätt?

Godnatt.