Som en dolk genom hjärtat och taggar i mina ögon. Jag ser som genom dimma hur en ställning mot mänskligheten tas i denna sorgens timme. En röst mot flera tusen och ondskan som glöder. Under hejaramsor skred han genom rummet, upp på en scen där han pratade om ett historiskt ögonblick och att han äntligen kände sig lycklig. Deras lycka är andras död och i min mage fryser isen. Sköljs över av minnen från demonstrativ ungdom och söndersparkade invandrarskallar på min barndoms skolgård. Hör igen ropen och hånen som ruskade om folkhemslandet, kan känna kylan från dagar då rakade skallar i kängor marscherade på gatorna. Bilder från historielektioner och av plakaten vi målade i förrådet på Ekebyvägen. Ett blont litet barn som av syskon med kamplust fick upp ögonen för orättvisor som drabbar de som trampas ner av stövlar. En naiv tro som plötsligt blivit historia. Var tog stridigheterna vägen? Varför tystnade slagorden och varför i helvete blev Sverige förädiskt och fyllt av förakt? Det är med nedslagen blick jag går över gräset, under stjärngardinerna och björklöven och det är med slocknat rus jag lägger mig ikväll. Jimmie Åkesson äter mig i sömnen och jag drömmer i panik.

Fan Sverige.