Hunden ligger på stranden. Det kalla vattnet bakom ryggen. Blicken upp mot vägen. Lyssnar efter ljuden som inte längre hörs. Smällande i bildörrar och små barns iver att få bada. Mammor med förmaningar om att hålla avståndet till havet. Ibland hade de haft bollar med sig. Det hände att de kastades i och att han fick hämta dem tillbaka. Hans kropp som inte frös var smidig i vattnet och han bet försiktigt med starka tänder om det mjuka gummit och med långa vevande simtag tog han sig in igen. Hans klor fick fäste vid botten och med pälsen drypande av vatten kom han upp till barnen. Brunbrända armar sträcktes mot hans mun och han släppte bollen. Skakade sedan huvudet med en darrning i de stora öronen, vidare ner i nacken, sedan kraftigt över skuldrorna och ryggen. Till sist svansen. Droppar i luften som landade på sanden och i de skrattande ansiktena som tjöt av förtjusning.

Det var längesen. Nu kommer ingen längre. Det är kallt och hans förväntan har bytts ut mot väntan. De nyss rastlöst grävande tassarna vilar mot den blöta sanden och hans vassa revben skälver under den fuktiga pälsen. De enstaka havsdjur han hittat uppspolade på stranden kan inte mätta längre och kvar ligger små urslickade skal och benrester. Hans vankande har gjort avtryck i sanden. Men inte bara hans. Där finns någon annans platta, snart utsuddade fotspår. De tillhör en kvinna som har slutat gå. Hennes fötter ligger stilla en bit ifrån hunden. Nakna, smutsiga fotsulor, riktade uppåt, liksom utsträckta. Hälarna bakåt mot de kritvita vaderna som sticker ut under den gula filten. Tjockt, skitigt tyg som ligger tung som en matta över hennes kalla hud. Svaga, tunna konturer av hennes kropp därunder. På andra sidan filten syns några smutsiga hårslingor. Ansiktet ner i sanden. Stilla. Insekter som inte har fått plats under stenarna på stranden har börjat söka sig till det trånga utrymmet under henne.

Hunden reser sig och går till kvinnan. Luktar på filten. Puttar med nosen och letar efter värme. Ner mot vaden. Kylan får hans svarta nos att fnysa. Lägger en prövande tass  mot den vita, spända huden men drar den snabbt tillbaka. Han gnyr. Krafsar lite i sanden. Sjunker ner och lutar huvudet mot hennes fot. Fortsätter vänta.

 

emily

11 september 2010 10:56

åh vilket hemskt och vilken bra hundbeskrivning. ser moses som om han vore här för min inre syn

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Spelar lite ukulele. Diskar lite disk. Lägger mig på sängen och luktar på hunden. Fågelkvitter. Framtidsdrömmar. Förväntan. Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Kollar bilder i mobile...

Köksfönster. Kaffekopp. Hunden under bordet. Nyduschad. Huvudvärk. Måste klippa klor. Måste diska disken. Skicka några mail. En oansenlig dag. Men trygg. Den röda radion. Rösterna som talar. Polisrapporter. Gärningsman. Folk som lämnar blommo...

Det är inte nu det händer Inga vindar vänder Än är allting uppochner Det är bara oss vi ser Bränner ut oss på kontoren När vi avvisar personer Som vi inte vill ska bo här För vi bor här Ja vi bor här Och vi vill inte dela det Det som är v...

Sitter i ett väntrum på en privat vårdcentral och äcklas. För det första kallas väntrummet för lounge. Sen resten. De stora vitsvulstiga tyg- och ståltrådslampskärmarma i taket. Stora fyrkantiga fakeskinnmöbler som får det att lukta kemiskt. Pär...

Jag vill ta tillfället i akt o diskutera flyktingpolitiken Alla brotten mot asylrätten alla korrupta gränspoliser Alla tårgasröda ögon alla de fasansfulla skriken Alla överfulla båtar alla drunkningsliken Bilder på barn som spolats upp på land o ...