Du pressar spikar i mitt huvud i form av hårda ord. Bankar och slår tills de har trängt igenom alla lager av förtståelse. Tills inget längre går att tolka till min fördel och tills du dödat allt mitt hopp. Och sättet du gör det på är skoningslöst. Som en historia med twist. Du vrider dina stavelser och väljer vägen noga. Lindar in det du egentligen vill säga mig i vackra formuleringar. Du talar poesi om hur du älskar mitt trassliga dockhår. Hur dina ögon aldrig mättas av mina vita hud och hur du hänförs av min doft. Du stryker med fingret över mina ögonlock och säger till mig att jag är den vackraste som finns. Ger mig bekräftelse för allt jag har så att jag tror att det är riktigt. Men slutsatsen kommer som det sista hugget. Rakt in genom bröstbenet tränger du dig in och snittar ut mitt tunna hjärta.

Du älskar allt jag är men inte mig.

Min sorgsna blick som lockar dig till skratt. En liten hundvalp har du kallat mig. Din ledsna lilla hundvalp. Min naiva tro på kärlek som lade krokben och fick mig att falla som en fura. Jag valde aldrig att älska dig. Du sög mig till dig med en varning om att jag aldrig kunde få dig helt och hållet. Men hur skulle jag kunnat avgöra när din förmåga att älska tog slut? Du blev som tokig av min kropp, ville höra mina sånger, slingra ihop dig tätt intill och vaggas mjukt till sömns. Du ville älska med mig, älskas av mig, men aldrig älska mig. Jag blev någon du ringde då när ångest knöt en snara. När ensamhet blev outhärdlig och när någon annans kropp behövdes för att värma dina lakan. Du stillade din hunger utan att bry dig om att jag svalt där vid din sida. Alltid med dina välformulerade ord om kravlöshet och lust. 

Som det enklaste i världen.

Jag hatar tisdagar. Jag hatar alla dagar. Men just tisdagar är meningslösa. Tomma, fula, gråa. Det regnar hela tiden här och jag har glömt hur världen ter sig utan väta. Ser ut genom rutor, prickiga av droppar, regnstänk, ränder. Som ett galler. Tänker att det aldrig var meningen att det skulle bli såhär. Vart tog ungdomens glansdagar vägen? Bortspolade i rännstenar och begravda i jorden. Bortsuddade av samboliv och heltidsjobb. Framtidspress och dagliga besök av ångest. TV-sällskap, dåligt sex. Tysta telefoner skriker avsaknad av vänner och jag tänker att ingen märker om jag ruttnar bort här inne. Fredagsvin som drog ut proppar ur vårt luftslott. Bråk blev utlösta under rusets tacksamma ärlighet och jag slängde visst en ljusstake i väggen så att tapeten fick ett köttsår. Borde ha slängt den i ditt ansikte för att du gav upp om oss och lämnade mig bakom mina regnvåta rutor. Skulle ha lämnat mitt blödande sigill på dina rosiga kinder och ärrat dig för livet.

Du bara gick.

Full och ful och jävligt skamsen. Försök till försonande förklaringar om hur det hela var ett misstag sköt missiler i min mage om hur du hade lockats av en tanke om att vara vanlig. Varenda natt när jag saknande pressade ansiktet mot din tomma kudde hade du sovit hos honom. Du sa att du jobbade. En jävla äcklig man höll dig i famnen. Utrustad med vanlighet jag aldrig nånsin kunnat erbjuda.

Och du bara gick.

Det var aldrig i helvetet meningen att det skulle bli såhär. Jag lämnar. Lämnas inte bakom galler, bitter in i benmärgen och utan kraft att ändra läge. Sen hörde jag från någon att du gick och höll en brud i handen mitt på gågatan. Skit samma. Intalar mig själv att det aldrig handlade om kärlek. Att jag aldrig hade älskat dig. Att jag tycker du är fet och ful och fel.

Din vackra, jävla idiot.

Jag sitter så i tusen år tills regnet plötsligt upphör. Ett sår i molnskyn sprättas upp av solens strålar. Sticker nålar i markens hud och i mina bleka ögon. Jag drar ett täcke över huvudet och väntar på att regnet återvänder. 

Det spritter och sprænger och knopparna brister. Blommorna væxer och dofterna sticker. Jag vattnar plantor och skriver, letar ord och førdriver tid utan sællskap av dig eller livet.

Det syns att sommaren vill vakna, att djuren måste ut nu, att mitt hår vill bleka bort sin vinterskrud i sol och salta bad. Och blodet flyter lættare nær værmen tænjer kærlen, runt och runt och runt i værlden, går dess færd. Jag dricker blaskigt kaffe medan hønsen pickar grædde. Talar med fræmlingar om sådant som før længe sedan skedde men jag slæpper alla tankar åt ett annat håll. En tid sen efter, nær jag reser. Tar mitt pick och pack och mina hundar i din røda lilla bil. Rullar på stigar upp i fjællen før att minnas utsikten från toppen. Sedan vidare till kontinenter utan ænde, samt en storstad dær allt hænde flera tusen dagar sedan nu.

Øvade kyssar mot varma læppar på en bar i vilda væstern. En man med skægg och lång frisyr som sækert gilla hæstar vilket sedan længe varit kravet om nån någonsin vill stanna, fæsta sig vid mig och vara næra. Han drog i mina klæder och jag ledde bort honom mot havet. Fann en båt med olåst dæck och bar med honom ombord. Då ropa svågern att vi måste fara. Hoppade upp i slæden och førsvann øver snøklædda vidder.

Sen kom en fågel in i hjærtat mitt och sa hær vill jag stanna. Du ær vælkommen min væn sa jag. Andra kallar mig før Anna men ditt kvitter passar bra som namn åt mig och alla.

Han återvände alltid till skogen. Under barren, nära marken, undangömd från yttervärlden fann han styrka. I kritiska tider var det bara skogen som kunde lätta hans bördor och ge honom frid för en stund. Det var här han var född och här han hade skapats. Det var i skogen han gömt skatter som liten pojke och gråtit i hemlighet när modern försvann. Det var i skogen som han första gången hade legat med en flicka och i skogen han första gången hade legat med en man.

Tystnaden lade sig som bomull runt hans stresstyngda hjärna och han saktade ned sina steg för att så småningom stanna. Slå sig ned på en sten och se solstrålar leta sig ned genom grenverk från en sol nånstans där ovanför. Vårens högtid var nu och han svettades trots skuggan och svalkan i sin figursydda kostym. En dyr portfölj lutad mot hans högra fot, full med avgörande nedteckningar från dagens förhandlingar. En dator kändes fel att ha med sig ut hit, men han hade inte velat lämna nåt i bilen, så han ursäktade sitt intrång.

Höll andan och blundade.

Så mycket saker stod på spel nu. En bluff som hade uppdagats, kastat skuggor över hans annars alltid fläckfria samvete. Allting var på väg att gå åt helvete, han visste det, och han kände det som om han stod inför ett kaos utan dess like. Folk hade ringt honom hela dagen från kontoren runtom landet och han kände att de tyglar han så länge styrt med säker hand plötsligt började glida ur hans grepp. Ett familjeföretag som gått i arv sedan hans morfar startade verksamheten i mitten av förra seklet. Allt byggt på lögner, hans verk var bara ett luftslott och nu var det han som drygt sextio år senare fick stå där med byxorna i knävecken och ta smällar som han aldrig kunnat räkna med.

Andas ut.

Dra nytt skogsfriskt syre ner i lungorna. Hans blod löpte amok i sina ådror och han kände att hans kropp var sliten efter år av oförsiktig framfart. Det var länge sedan han passerade som yngling och han kände det. Det surrade i fickan. Mobilen, aldrig avstängd, visade ett välkänt namn i displayen. Sigrid. Ett sting av dåligt samvete. Alla dessa lögner, även i hans eget hem, hos dem han älskade så innerligt. Som pappa till Josef hade han misslyckats redan från början när han föddes för två år sedan och som make var han ständigt värdelös. Han lät det ringa. Orkade inte ljuga. Inte nu, inte här. En rödsvart myra letade sig upp över hans svarta, blanka sko, vidare upp längs strumpan. Han lät den fortsätta in under byxbenet. Njöt av dess kittlande färd upp längs benet, snart skulle den säkert bita, men det var en del av platsen. Fåglar och insekter, barr och jord. Han föredrog tallar, som dessa. Höga stolta stammar med de spretiga kronorna som vittnade om kamp om ljuset. En doft som kändes klok och gammal. I skogen fanns ingen ångest, inga smutsiga lögner och spel för gallerierna. Det fanns inte tid för sånt. Här var det att växa och överleva. Att ta sig fram i takt med andra eller ett dö och lämnas bakom. Naturens gång som ingen mänsklig status rådde på. Här var hans dyra kläder ingen bragd och här spelade hans klingande efternamn ingen roll. Här var han ingen, inte bättre än vare sig tallar eller mygg. Han tittade på klockan. Fem i halv. Snart skulle han vara tvungen att resa sig. Aldrig tid att stanna. Bara korta pauser.

Ett andetag av frihet.

En ensam koltrast sjöng sina första trevande toner från en högt belägen plats och talade om att det var dags att åka. Han borstade barren av byxbenen och gick de tysta stegen mot parkeringen. På vägen ut ringde han till Per och lämnade sitt återbud. Den ständiga saknaden efter den store mannen fick stå åt sidan den här gången. Inte ikväll. Skogen spädde på hans dåliga samvete för familjen och han bestämde sig för att åka hem så snart han kunde. En duva flög honom till mötes när han kom ut ur det mörka, tysta, återvändande från platser utanför. Så blank och ren och vackert grå, utan tecken från ett hårt skitliv i staden. Det var dit han var på väg, utan att veta när han kunde återvända. 

Ett ansikte hon inte längre känner börjar ta plats i spegeln. Hon rör försiktigt vid sina ärrade ögonbryn. Känner med fingrarna över den krokiga näsan. Alla dessa minnen. Hans hastiga rörelser, hans flyktiga blick.

Och alla slag han kallar kärlek.

Hon böjer sig längre fram för att ordentligt se sina ögonlock. Skuggor av brustna kärl. Snart en ansiktsfärg värd att ta sitt namn tillbaka. Och så rynkorna. Den släta unga flickhyn hon hade innan allting började. Nästan genomskinlig, oskyldigt vit. Nu befläckad och på väg att börja åldras. Ena sidan något slokande. Det var visst nerver och muskler som fått ta för mycket stryk hade de förklarat på sjukhuset. Hon slickar sina spruckna, torra läppar. Inte längre svullna, trasiga och ömma.

Det är så hon ser ut.

Denna bild hon ska lära sig att leva med. Ett namn slipper viskande ur henne. Trevande, om och om igen. Ett namn hon aldrig känt. En främlings stavelser, nu hennes. De har sagt att det kan kännas svårt i början men att hon kommer vänja sig. Hon ökar röststyrkan, låter det främmande ta plats i det nya badrummet. Rista sig in i varje del av det, ta vägen genom rummet för att tränga in i hennes öron och försöka övertyga om att det tillhör henne.

Anna.

Hon har själv valt det. Ville ha något enkelt, vanligt, opersonligt. Ett namn som tillåter att smälta in och försvinna. En kupad hand mot magen. Ett namn som klingar moderskap. Han var övertygad om att det ska bli en liten flicka, men hon tvivlar när hon känner barnet sparka. Precis som sin far, bestämt och kraftigt. Så skulle en flicka aldrig röra sig.

Hans barn. Hans pojke. Inuti henne.

Ljudet skapar ögonblicklig rädsla som går över när hon förstår att det var posten som föll in genom sitt inkast. En springa i dörren. Det har hon aldrig varit med om förut. Borta är för alltid hennes korta promenader ner till brevlådan. En liten portion av frihet. Ofta stod hon kvar en stund vid vägen för att vinna tid. Men det dröjde aldrig länge förrän han ropade hennes namn efter henne. Hennes förra namn, som fortfarande känns rätt. En svag viskning.

Ingrid.

Så tystnar hon. Tänker bort känslan av att gå åt fel håll. Det är för barnets skull. Det säger de till henne. Hon måste tänka på barnet nu. Haltandes tar hon sig ut ur badrummet, genom den smala gången, bort till hallen. Och utan att läsa vad som står på kuvertet vet hon att det är från honom. Ett brus tar plats i hennes mage, skjuter upp och ut i kroppen som explosioner. Lyckan letar sig ut i varje por och hon skyndar sig att slita upp det bruna pappret. Inuti ett mindre kuvert, vitt, med hans ord skrivet i svart bläck.

Till min älskade.

Med orden kommer lugnet. Med orden minns hon återigen vem hon är. Känner igen sina reaktioner när han lyckas tala rakt in till hennes hjärta. Hon vet att det är fel, men hon saknar honom så att hon blir knäsvag. Sjunker ihop på golvet i hallen. Lutar ryggen mot dörren och gråter. Tanken på att hon aldrig mer ska känna hans lukt, aldrig mer ska omslutas av hans starka armar, trycker undan allt vad rädsla är. Kvar finns inte minnena av våldet, smärtan, förnedringen. Barnet i magen är inte längre skapat under tvång, ärren och hältan, allt är försvunnet. Bara han och allt hon saknar. Det är hos honom hon hör hemma. Inte här i en främmande människas namn, på en främmande plats med främmande rum. Känslan blir överväldigande, hon reser sig bestämt, tar sin kappa och sin handväska, viker försiktigt ihop brevet, sticker fötterna i ett par skor och går ut genom dörren utan att låsa.

Älskade.

De bad mig skriva för att förklara. Låta dig få min syn på det som hänt, också för att du ska fatta att jag vet vad jag har gjort mot dig.

Jag slog dig för att jag blev starkare av våldet. Och för att du var vacker.

Din skönhet gjorde sig som bäst i ljuset av din fruktan. Din skälvande kropp i mina järngrepp, din blick så fylld av skräck. Dina vädjande ord som bad mig släppa men som fungerade som en snara som drogs åt. Mina fingrar som slet ditt hår, mina nävar i ditt kött, knäckta ben och sprucken hud.

Blod som stänkte.

Jag minns så tydligt dina vita köksgardiner som färgades av blodet från din spräckta näsa efter att jag hade slängt in dig i köksbordet. Tryckt ditt redan sönderslagna huvud mot skivan, bankat ditt trasiga ansikte gång på gång där emot. Du gav alltid upp direkt efter första slaget. Din kropp blev slapp och motståndslös och du smulades sönder som en fjäril mellan mina fingrar.

Som en fjärils tunna vingar.

Och ju mer jag slog desto starkare blev min kärlek sedan. Efteråt. När jag låtit dig falla till golvet, sängen, marken. När din tystnad drog mig tätt intill dig. När dina stilla tårar rann utmed sönderslagna kinder växte vågor av ömhet och kom över mig. Jag lät dig gråta i min famn och gav din svullna, ömma hud de mildaste av smekningar.

Inga ursäkter. Bara skuld.

Skuld och vetskap om att det för alltid kommer pågå. Att det är så här jag älskar och så här du tar emot min kärlek. Du bekräftar allt jag nånsin önskat vara genom att frukta min vrede, genom att be mig lägga av. Men jag lägger aldrig av. Den dagen jag slutar slå är dagen då jag slutar älska dig. Innan den dagen kommer är jag död min ängel. Det är därför jag sitter här nu. Jag har lov till att skriva men inget annat. Hade blod på händerna, på skjortan, till och med i mina ögonfransar. Och jag nekar inte. Jag berättade sanningen för att jag inte har nåt val. Det är inte bara vi nu, raring.

Ett nytt liv tar plats i dig.

En liten avbild av din skönhet ska snart skåda dagens ljus och för hennes skull sitter jag här nu. Ser jag samma blick hos henne som hos dig kan jag inte lova att jag kan hålla mig tillbaka. Jag ska be dom låsa in mig här för alltid. Och du får nytt namn, ny adress, nytt liv, utan mig. Och jag ska vara borta nu min älskade. Du har varit mig så trogen. Du har gett mig ditt eget liv och jag slog sönder det. Jag önskar att det hade varit annorlunda. Att jag hade kunnat ge dig något annat. Men du fick vårt barn, och nu försvinner jag.

Jag älskar dig för evigt.

Din trogne.

Det coola med mitt trick ska bli nåt annat. Behöver nytänd skrivlust och utmaningar. Tänker börja skriva fiktivt här istället. Korta texter utan sammanhang eller längre mer novelliknande alster. Kanske kommer mycket vara taget ur min vardag, men lika mycket bara speglingar av min förhoppningsvis fantasifulla person.

Jag börjar snart.

Läs och kommentera gärna.

Mina dagar här i Norges svar på ingenstans ger mig tid att rota runt i huvet efter otänkta tankar och feltolkningar. Ägnar tusen steg i fjällen åt att ta itu och kommer ner på andra sidan med en och annan insikt. Låter de mogna en stund innan jag låter dem bli sanna och drömmer om nätterna om att göra upp om gammalt skrot. Säger sånt jag aldrig gjort på riktigt och vaknar med en liten hög av stenar under täcket. Hjärtat andas ut av lättad börda och jag ger mig in i dagarna med nya krafter och sug efter nyhetens behag.

Dock längtar något i mig hem nu. Hem till Göteborg och villan. Till människor och möjligheter, vänner och familj. Idag åkte systern min till Bergen för en tenta så jag är själv i tunet. Packar därför ryggsäcken och går på tur igen. Ha de!