Jag plockade en bukett visippor igår kväll. De stod och hängde med sina små huvuden i skymningen och jag ville bara ta med de hem och pryda hemmets rum. Satte de i en liten vas på bordet i matsalen och möttes imorse av öppna blommor som sträckte sig mot fönstret. Jag log och löste korsord i ackompanjemang av kaffebryggarens brus. Lappade ihop tankarna efter en orolig kväll och natt och föll in i känslan av att jag oroar mig för mycket. Lät pennan fylla i de tomma rutorna och skapa lite fullständighet bland bokstäverna. Satte på P1 och lyssnade på en forskare som pratade om isbjörnarnas kamp. Mindes hur stora deras tassar var där de vandrade på tundran i höstas. Hur mitt hjärta hade pickat som vore de mina hundar och jag förargades över människors ignoranta sätt att leva sina liv trots döende bjässar i norr. Men då slog det mig att jag hade lovat björnen som sov utanför mitt fönster att jag aldrig skulle köpa en bil. Skammen färgade mina kinder röda som matchade den lilla fyrhjulingen på uppfarten. "Allt är så förgängligt" och så vidare. Och var tog mina övertygelser vägen? Hur kunde tankar om ett rättvist, klasslöst samhälle övergå i total egoism och självupptagenhet? Slog näven i bordet och bestämde mig för att sluta vackla och förvirras in på konstiga vägar ursäktade av fina liberala ord. Sträckte upp och intog ideal. En för alla alla för en och så vidare.