Ett flimmer ett missljud ett minne av en känsla. Tillbakahållen vrede, svalda tårar och en saknad tung som bly i bröstet. Det fanns en tid som känns så nära. Som en vind som just har blåst. Eller som steg på väg bort. Jag förnimmer fortfarande dofter av en dåtid då allt var annorlunda. Som att sitta i  solen efter att ha letat efter parken i den stora staden. Spela sällskapsspel och dricka Erdinger. Sorglöst, rotlöst men tryggt och helt i samförstånd. Gemensamt mål och trygga framtidsplaner. Jag trycker ner tangenterna och hoppas att de bildar ord. Stakar mig och haltar. Saknar känslan av att höra till, höra ihop. Låter en helt annan känsla skölja över mig, slå mig till marken, bryta av min kropp på mitten. Ingen som ringer och råkar höra mina tårar. Ingen som gråter i kapp, som inte klarar av att se mig ledsen. Var är du och ni som förut var så nära? Här sitter jag i ett hus i en säng alltför stora för min ensamhet, snorar och tycker synd om mig själv. Önskar mig återigen bort, eller tillbaks, inte nöjd med att vara just här och nu. Låter småsaker som stulna jackor få mig helt ur takt och tappar humöret utan orsak. 

Jag flydde från en tid som gjorde ont, in i en tid som skulle läka men som plötsligt känns helt fel och främmande. 

Tilläggas bör att jag ska få mens vilken sekund som helst och att jag i kommande stund kommer ha glömt hur tungt det kändes.