Jag plockade en bukett visippor igår kväll. De stod och hängde med sina små huvuden i skymningen och jag ville bara ta med de hem och pryda hemmets rum. Satte de i en liten vas på bordet i matsalen och möttes imorse av öppna blommor som sträckte sig mot fönstret. Jag log och löste korsord i ackompanjemang av kaffebryggarens brus. Lappade ihop tankarna efter en orolig kväll och natt och föll in i känslan av att jag oroar mig för mycket. Lät pennan fylla i de tomma rutorna och skapa lite fullständighet bland bokstäverna. Satte på P1 och lyssnade på en forskare som pratade om isbjörnarnas kamp. Mindes hur stora deras tassar var där de vandrade på tundran i höstas. Hur mitt hjärta hade pickat som vore de mina hundar och jag förargades över människors ignoranta sätt att leva sina liv trots döende bjässar i norr. Men då slog det mig att jag hade lovat björnen som sov utanför mitt fönster att jag aldrig skulle köpa en bil. Skammen färgade mina kinder röda som matchade den lilla fyrhjulingen på uppfarten. "Allt är så förgängligt" och så vidare. Och var tog mina övertygelser vägen? Hur kunde tankar om ett rättvist, klasslöst samhälle övergå i total egoism och självupptagenhet? Slog näven i bordet och bestämde mig för att sluta vackla och förvirras in på konstiga vägar ursäktade av fina liberala ord. Sträckte upp och intog ideal. En för alla alla för en och så vidare.

Jag ligger i det stora rummet uppe på vinden som är som lyx att få besöka och tar igen mig efter att ha sprungit. Det blev så mycket längre än jag hade tänkt på vindlande stigar i en skog jag knappast känner. Skuttade över diken och stenar, stockar och rötter. Moses var lat och tyckte det var för sent att ha så bråttom. Han grymtade och höll avstånd men följde plikttroget mina snabba steg. På den stora planen sprang pojkar och spelade fotboll. Skrek peppande och ilsket om vartannat och vittnade om ljusare tider och ljumma kvällar. Som de som fanns när min kropp var mindre. När jag gömdes i en fladdrig ny vårjacka och släpade fram en rostig barncykel ur garaget. När gatans hus tömdes på barn och när ingen ville in trots kylan som kröp närmre. När mitt hår var vitt och vilt och när allt jag visste var förenklat. Tankar utan djup men med en sanning ren som snö och varje sådan var unik och ny och tidigare otänkt. Snubblandes på långa spindelben, täckta med aldrig sinande blåmärken och med ett alltid obesvärat hjärta. Förutom när katter dog eller när någon sa nåt elakt. 

En liten liten smula finns ännu kvar av det hjärtat. Naiviteten glimmar förbi en kort sekund och gör mig lycklig.

Idag har varit som på låtsas. Som en pjäs eller en lögn eller en drömtråd. Svagt silvrig, vävandes en illusion om att allting inte är så svårt trots allt. Det vi trodde var ett monster blev en fägring och vi vaggas in i hoppfullhet. Jag darrar när jag ser på dig för om jag släpper taget nu så ramlar jag. Men det händer inte om man inte tror på det.

Saker förändras i en rasande takt. Som att ett berg ena dagen plötsligt blir en sjö till nästa. Som att träden börjar sjunga eller som om himlen trillar ner. Bomber som splittrar länder och lämnar små guldglimmande spillror. Som att det växer och gror och spirar magiska växter mellan husväggarna i området. Mina hundar börjar prata och jag kan plötsligt trolla. Jag gör en helt egen stad åt mig och dem. Trollar fram delikata maträtter varje dag. Visar de bästa filmerna i de största parkerna på de största dukarna bara för oss. Vi sitter under filtar och ger varandra gåtor. Henry sjunger barnsånger och jag och Moses pratar engelska så han inte ska förstå. Sen går vi till ett hus, vilket vi vill i staden för alla är ju våra. Åker hissar i loopar och öppnar de finaste dörrarna. Har disco hela natten eller sover under lyxiga dunbolster. Ja, allt är annorlunda plötsligt.

Egentligen är det nog bara så att allt som händer är precis som vanligt. Förändringarna är stora men helt i sin ordning. Så är det alltid. Det som var bergfast nyss blir plötsligt upplöst. Förtroenden är som fjädrar. Kärleken är påhittad och lurig. Ingenting är idag vad det var igår.

Men jag fortsätter trolla och går med hundarna i skogen.

Att komma nära. Tala sanning. Rensa luft och reda ut. Som att ha simmat under vatten allt för länge och bryta ytan, andas in, känna syre fylla blodet. Lite som att födas, eller förälskas, förföras och förstås. Bli förstådd. Jag vaknade i morse med känslan av att stormen var förbi. Kände efter i bröstet, vände mig om och blev helt varm när jag hittade dig där bredvid. Du väcktes av mina händer och jag såg att något ändrats.Att vi kommit nära. Talat sanning. Rensat luft och rett ut. Brutit ytan och fyllt lungorna med syre.

Jag tror på dig. På oss. På en naiv förälskelse och på att en kort stund efter ett tag kan bli ett helt liv. På groende förtroende och spirande kärlek. På att tiden läker sår och ger en vilande frid åt gamla sorger.

Du är så fin som står mig vid. Jag är så kär i dig.

Ett flimmer ett missljud ett minne av en känsla. Tillbakahållen vrede, svalda tårar och en saknad tung som bly i bröstet. Det fanns en tid som känns så nära. Som en vind som just har blåst. Eller som steg på väg bort. Jag förnimmer fortfarande dofter av en dåtid då allt var annorlunda. Som att sitta i  solen efter att ha letat efter parken i den stora staden. Spela sällskapsspel och dricka Erdinger. Sorglöst, rotlöst men tryggt och helt i samförstånd. Gemensamt mål och trygga framtidsplaner. Jag trycker ner tangenterna och hoppas att de bildar ord. Stakar mig och haltar. Saknar känslan av att höra till, höra ihop. Låter en helt annan känsla skölja över mig, slå mig till marken, bryta av min kropp på mitten. Ingen som ringer och råkar höra mina tårar. Ingen som gråter i kapp, som inte klarar av att se mig ledsen. Var är du och ni som förut var så nära? Här sitter jag i ett hus i en säng alltför stora för min ensamhet, snorar och tycker synd om mig själv. Önskar mig återigen bort, eller tillbaks, inte nöjd med att vara just här och nu. Låter småsaker som stulna jackor få mig helt ur takt och tappar humöret utan orsak. 

Jag flydde från en tid som gjorde ont, in i en tid som skulle läka men som plötsligt känns helt fel och främmande. 

Tilläggas bör att jag ska få mens vilken sekund som helst och att jag i kommande stund kommer ha glömt hur tungt det kändes. 

Läser om hemorojder och sår och äcklas men tjusas på samma gång. Det stillar min vrede i stunden, lägger små band på mitt dåliga humör och gör mig lite foglig. Tänker att jag kommer få syssla med exakt sånt. Snusk och äckel. Visserligen hos djur men desto bättre. Tömma fettknölar, pressa var ur infekterade sår och sticka kanyler genom tjock hud. Jag ser fram emot det.

Idag har jag legat flera timmar i solen på altanen. I bara trosor. Läst. Druckit kaffe. Andats. Dåligt humör på grund av pms i magen, men solen hjälpte. Sen kom Emily hem och vi joggade längs havet. Jag välkomnar våren och värmen och ska försöka ta till vara den här tiden som är kvar på den här platsen. Om jag alls kommer flytta. Tar ut segern i förskott men som min morbror sa, att fira nu och kanske inte sen är bättre än att vänta på att kanske fira sen. Bra sagt.

Pratade med Matilda förut. Hon föreslog en bilsemester till Haverdal i helgen. Landet, havet, solen, vännen. Grilla och dricka vin. Jo jag tackar. Tur att det står en röd liten pärla och blänker på garageuppfarten.

Hej.

Så många inlägg i bloggen har handlat om framtiden. Så många tankar har tänkts, så många hoppfulla drömmar. Jag har vankat och velat, stridit och stretat. Haft ett glimmande, skimrande mål, en vision om dess utgång. Det började när jag var en liten knapp. Klappade kaniner och pillade i sår. Blev lite större och började hoppas på riktigt. Valde min väg efter drömmen om framtiden, grät tunga tårar då den tycktes så avlägsen. Tog nya tag och stångade pannan blodig.

Nu verkar det plötsligt som om drömmen kan bli sann. Har jag tur och om det blir som jag tror kommer jag börja på vetrinärutbildningen till hösten. Hej igen Uppsala. Hej en stuga på landet. Hej tunga böcker om djurkroppar och sjukdomssympton. Hej framtiden som nu äntligen tycks bli precis som jag vill. Och herrejävlar efter allt jag gått igenom är jag så sjukt jävla mycket värd det.

Skål för mig.