Det skiner en måne stark som solen ute på den östgötska natthimlen. Jag och mor min gick ner till sjön och gjorde skuggor på den frostglittrande bryggan och hunden skällde ut natten. Det är läskigt vackert här hemma. Jag blir varm i hjärtat av platsen men kall när jag tänker på alla stunder som är borta. Som finns som förnimmelser i träden och gräset och husen och stenarna men som inte längre finns i minnet. Saker som sagts och idéer som kläckts men som ingen kommer ihåg. Det är lite sorgligt och jag är rädd för att glömma för mycket.

     Min mormor har glömt en massa. Men hon minns minst lika mycket. Idag berättade hon om sin far som vann ett helt hyreshus på Kungsholmen över ett parti bridge. Mamma sa att historien varierade lite från gång till gång och att det ibland bara var en tavla han hade vunnit. Jag väljer att tro på mormor. Det gör det hela så mycket vackrare på nåt sätt.

     När jag ser på månen minns jag sena kvällar på balkongen i Hjulsbro. Jag minns inte varför jag stod där ute men jag minns att jag gjorde det. Och tittade upp på månen. Försökte se gubbansiktet och lyckades ibland. Nånstans där lärde jag mig nåt om perspektiv. Att något så långt borta kunde synas, var stort i mitt lilla barnförstånd och jag fantiserade om att nån stod och tänkte detsamma på månen. Dumma, fina barn. Jag fick igår veta att min framtida son ska heta Hugo. Det gläder mig.