Det handlar om att ställa in siktet. Att rikta sina känslor. Välja ut målet och ge allt. Att bestämma sig för vad som är viktigt och älska i nöd och lust. Jag har förstått det nu, att det beror på hur villig man är, hur inställd man är på att ge någon kärlek och hur mycket man är beredd att offra. Det tar fokus från allt annat, från alla andra känslor. Händelser som borde ge  en viss typ av reaktioner blir bemötta av likgiltighet. Jag skriver i gåtor för att jag nog inte riktigt förstår hur jag menar. Eller så vet jag men vågar inte uttala. Jag förnimmer den tid som utspelade sig i känslostormar för att inget av det någonsin hade upplevts tidigare. Jag minns originaliteten i det som skedde i mina sinnen, känslan av ständig födelse av nya reaktioner.

Jag läser noveller och dricker iskallt vatten. Smiter iväg och gör spår i snön utanför huset. Ylar som en varg och lyssnar på tystnaden.

Jag låtsas att jag lever. Konstgjord andning. Papperstankar. Intränade rörelser. Som teater. Men min scen är här i verkligheten och jag är den enda skådisen. Mina ord är enfaldiga repliker och jag får ta om igen och igen. Jag har en rökmaskin i magen som ger effekter till min föreställning. Bjuder på underliga danssteg och små sonater. Sjungande, gungande, svingande liv. Skriker och ylar som tusen vargar. Skrattar falskt och ringlar mig som ormar i en grop. Galenskapen äter mig till frukost, lunch och middag och jag lägger ut mig själv på Blocket. Högstbjudande får mig. Inslagen i lyxigt cellofan. Som ny. Har svaga märken efter sprickor. Ihoplimmad. Du ser inte om du inte tittar väldigt noga. Nej som ny är jag. En väldoftande glädjegåva. Sätt mig på din finaste hylla vetja. Putsa mig försiktigt med glansmedel och belys mig aktsamt så jag inte bleknar. Jag är här på låtsas men för den som vill kan jag vara hur verklig som helst. Men tappa mig inte i golvet för då går jag sönder. Och då kan limmet inte längre hjälpa. Då spricker jag, då krossas jag, då dör jag.

Hej jag är en tokig dam.

Jag sjunger det om och om igen. Har raden på hjärnan. Har värk i hjärtat. Det finns så många människor överallt som mår som små skitar. Flickor som gråter. Pojkar som gråter. Jag som skriker och fäktar med mina spetiga armar.

Vad ger det att sörja när det som fattas mig bara gör mig illa? Varför söka kärlek när allt den gör är att bryta ner mig? Nej. Då är det bättre att koka kaffe. Och dansa. Gå på teater. Möta människor med vacker världsbild. Muntra upp sig själv med pepparkakor. Svälja ner klunkar av vin eller stampa takten till bultande musik. Dunk, dunk, dunk.

Jag drömmer igen om nätterna. Eller låt mig rätta mig själv. Jag sover igen om nätterna. Vaknar med minnen av konstiga händelser. Skumma tolkningar av nattens tankar. Försöker mig på att skriva ner dem men allt som kommer ur mig är bara stapplande meningar om regn och blåsiga promenader. Aj, aj, aj. Om mina tankar ändå kunde reda upp sig själva. Så att jag slapp tänka dem. Oj, oj, oj. Om livet ändå kunde byta riktningt utan min personliga ansträngning.

Det finns en tant här i området som cyklar. Hon är liten som en fågel och har galet hår som vore hon en häxa. Ansiktet dolt bakom stora, bruntonade glasögon. Hon talar underligt och tycker om hundar. Jag tror hon är galen.

Idag när jag och fina Johanna var ute i skogen gick vi ned till det lilla torpet vid ån. Någon eller några hade sprayat ner den soldränkta husväggen med skrikig sprayfärg. Jävla, dumma ungar.

Snart är det dans som gäller.

Det skiner en måne stark som solen ute på den östgötska natthimlen. Jag och mor min gick ner till sjön och gjorde skuggor på den frostglittrande bryggan och hunden skällde ut natten. Det är läskigt vackert här hemma. Jag blir varm i hjärtat av platsen men kall när jag tänker på alla stunder som är borta. Som finns som förnimmelser i träden och gräset och husen och stenarna men som inte längre finns i minnet. Saker som sagts och idéer som kläckts men som ingen kommer ihåg. Det är lite sorgligt och jag är rädd för att glömma för mycket.

     Min mormor har glömt en massa. Men hon minns minst lika mycket. Idag berättade hon om sin far som vann ett helt hyreshus på Kungsholmen över ett parti bridge. Mamma sa att historien varierade lite från gång till gång och att det ibland bara var en tavla han hade vunnit. Jag väljer att tro på mormor. Det gör det hela så mycket vackrare på nåt sätt.

     När jag ser på månen minns jag sena kvällar på balkongen i Hjulsbro. Jag minns inte varför jag stod där ute men jag minns att jag gjorde det. Och tittade upp på månen. Försökte se gubbansiktet och lyckades ibland. Nånstans där lärde jag mig nåt om perspektiv. Att något så långt borta kunde synas, var stort i mitt lilla barnförstånd och jag fantiserade om att nån stod och tänkte detsamma på månen. Dumma, fina barn. Jag fick igår veta att min framtida son ska heta Hugo. Det gläder mig.