Jag tycker det är sorgligt att höra från människor som äter korv och köttslamsor att det är skandalöst med djurplågeriet på grisfarmarna. Att de hävdar att de alltid trott att svenska svin är glada. De ljuger. För det kan man bara aldrig ha trott. Inte om man någon gång har tänkt till. Inte om man någon gång har träffat en riktig gris som har det bra. Inte om man någon gång har sett liknande bilder som de som visas nu. Nej. För grisar som föds upp i syfte att ge köttprodukter som gynnar en pengatörstande industri är inte glada svin. Aldrig. Tror man det så lurar man sig själv. Eller så är man ett helvetiskt pucko.

Förutom grissorg och regnväder pickar mitt hjärta ganska glada slag för tillfället. Jag planerar en hemresa till Linköping imorrn, en föreberedelseflytt ner till GBG nästa vecka och samkväm med sympatiskt folk. Ikväll redan, blir det romcom hos min nyfunna vän med en hund fulare än min och tidigare i afton var jag och min älskade roomie-syster hos cykel-Göran och snackade cykelslang och stulna datorer.

Tilläggas bör att jag såg första Twilight-filmen igår. Helvete, jag tror jag är fast. Jag ska läsa böckerna och bli en inbiten vampyrälskare. Åh, jag ser framför mig svarta kandelabrar, spindelnät och nätstrumpbyxor. Välkommen att sluta upp.

Jag skrev en gång att mitt hjärta låg kvar på en gata i Majorna. Jag hade flyttat därifrån och kände brisen från Kattegatt som lockade och pockade och fick min arma själ att längta så tillbaka. Nu har jag varit där och hittat mitt hjärta igen, stoppat det på plats med ett löfte om att återvända.

Jag ska flytta tillbaks till staden vid havet. Tack och lov.

I dag tror jag på placeboeffekten och luktar tvättmedel. Det stod en lång, svart man och skurade tvättmaskinerna när jag kom in med mina nedsmutsade kläder. Jag smet i tanken in i hans kropp och kände efter hur det känns att vara lång, svart man som skurar smutsiga studenters allmänna utrymmen. Min version blev rofylld, ungefär som alla mina alter-ego-fantasi-världar nuförtiden. Vet inte om det kan tas för sanning då även kråkorna ute i Boländerna gjorde mig villig att byta liv.

     Nuförtiden låter så fastslaget och hugget i sten. Som att det som känns nuförtiden alltid kommer kännas så. Det tror jag inte. Ett flaxande litet fågelhopp besitter trots önskningar om en utbytbar tillvaro, mitt sargade lilla hjärta.

     Only love can break your heart skrev min syster på ett konstverk en gång. Jag läste det för en stund sen och nickade instämmande. Jag tror dock att samma faktor som söndrar också helar tillslut. I nya alternativa former hittar jag tillbaka till kärleken och tar tillbaka min styrka. Det är fint. Skört och trasigt och starkt och helt. I utbytbara former. Jag är en fågel i mitt huvud.

Imorgon ska jag rensa avloppet och åka tåg till storstan. Det finns en villa vars invånare vill bjuda på middag och en syster som har lovat pannkaksfrukost. Samma syster talade nyss om för mig att jag ser ut som en docka i håret. En docka som gjordes till prinsessdocka men vars hår blivit utnött och trassligt efter all lek. Jag tycker jag ser ut som en 80talsikon med hårspray och storslagna drömmar. Sådana har jag även i verkligheten. Just nu om en större stad med lust och fägringar, intellektnärande studier och alternativa färdmedel. Tills de infrias ska jag lyssna på ljudböcker, andas in, andas ut, kanske provjobba på Hugo's, köpa julklappar, dansa hela nätter och rappa. Sen när julen kommer ska jag ligga och vänta på födelsedagssång, dricka glögg och känna sinnesfrid i takt med julevangeliet.

Min fina, unga tonårsvän vill gå på opera också. Det ska jag ordna.

Nu ska jag sova.

Det nynnas på Fröken Fräken och vi har glögg i skafferiet. Har tagit dagen i besittning med viktiga samtal och skickade mail. Undersöker möjligheter, ilsknar till och skriver rap i sms-format. Moses fick ett ben som han gnager högljutt på och systra mi äter pepparkakor hellre än att plugga deppplugg. Det slår gnistor runtomkring mig och jag upprepar mantran om att var sak har sin tid och att det så småningom löser sig. Klättrar uppåt, kryper framåt och hamnar i tanken om att Uppsala stänger in mig. Genusvetenskapen blir en utväg och jag funderar på att flytta mitt bohag till en mer välkomnande stad. Ta med mig min skateboard och se till att hitta jämlikar, knyta fast Moses vid min sida och sova på en soffa för en stund. Varför traggla med en stad som inte ger mig tillräckligt? Varför tro att det kan bli bättre nånannanstans? Det sprätter i huvet. Fram och tillbaka och varfan finns lösningen?

Fastande mage, resfeber, morgonjacuzzi, folungefight, for fulla vaskor, vilja stanna kvar, hemlangtan, framtidsoro, datidspanik, amerikanskt tangentbord, boxerkyssar, bagels, SUDOKU, solsken och separationsangest.

Morgonen bjuder mig pa mycket. Nyss satt jag naken i en solstol. Snart ska jag till Richmond och gora stan med Brenden. Imorgon bitti tar jag taget till Washington. Pa fredag sitter jag nog i en snohog och pustar i Uppsala.

Nu ska jag ata frukost.

Jag kunde inte stoppa mig sjalv fran att fylla henne med tusen miljoner pussar. Och just dar pa tundran, just da, var enda gangen nagonsin som jag har haft lappstift pa mig.

Jag forsoker branna ut bilder pa en skiva. CDskiva. Jag tror att jag borjar bli gammal. Tycker allt som ar lite nytt och tekniskt modernt ar irriterande och dysfunktionellt. Tanker om fancy-schmancy-apparater ungefar som en mormor om mobiltelefoner. Eller internet och datorer. Jag satt vid matbordet och beklagade mig over att M&D's datoriserade spis lade av nar jag skulle baka citronpaj. M sa att det var for att den inte talde att bli avtorkad. Skit tankte jag. En spis med en fancy screen som inte klarar av lite disktraseavtorkning. Nej ni, sa jag, tacka vet jag gamla hederliga maskiner med riktiga sma rattar. Sen kom vi in pa High Def-TV och jag slog ett slag for bildror. Jag ar lite konservativ. Men det star jag for.

Forresten har jag klattrat upp fran min grop. Borjat se lite ljusare pa saker igen. Vagar tanka pa hemkomst och framtid. Planera och hoppas. Vilja och vaga. Jada jada livet ar en fest.