Igår kväll grät jag över min hunds starka smärta efter operationen. Grämde mig över att jag hade utsatt honom för något sådant. Samvetet försämrades för varje ynklig snyftning som kom ur hans lilla fina hundstrupe och jag ägnade tusen timmar åt orolig sömnlöshet och desperata försök att minska hans lidande.

Känslan av orättvisa blir svår att greppa när mina ögon denna kväll blir blygsamt blanka framför Madonnas Malawi-dokumentär som visar människors utsatthet, barns sorg och ett land fyllt av outhärdliga smärtor. Hjärtskarande gråt från en pojke vars könsorgan kallblodigt hade stympats av häxkonstutövare i jakt på pengar, ringer i öronen och får min hunds operationsärr att framstå som ett litet, litet myggbett.

Jag river mig själv inombords när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Att jag kan välja att spendera tusentals kronor på min hunds och således mitt välmående, slösa pengar på dyra elräkningar för att värma en i alla fall tillräckligt varm lägenhet samt äta mig mer än mätt i sällskap av min älskade syster, samtidigt som människor på samma klot, samma kontinent, i samma världsdel, samma land, samma stad behöver hjälp jag skulle kunna ge, utan att jag ger den, ger mig känslan av att en eller flera nätters sömnlöshet kan vara rätt åt mig.

Varför gör JAG inget? Varför gör DU inget? Varför gör VI inget? GÖR!