Det är den här platsen. Den som alltid har funnits. I all otrygghet och i alla tunga tankar står den stilla. Lugn som en gammal ardenner andas den rofylld värme i min nacke och lägger en vänlig doft i min näsa. Jag pussar väggarna i stugan. Smeker stolarna. Älskar springorna i trägolvet som släpper in tillräckligt med höstkyla till mina kallsvettiga tår.

I rummet med våningssäng finns en tavla jag gjorde när jag var fem. Den föreställer en flicka med gipsat ben och blont hår. Gjord av garn och tyg och papp och pinnar. Jag ser på den och känner hur det gör lite ont i mitt högra knä. Tänker att jag måste sluta vrida in min sneda fot när jag går. Lika fint som bilden på väggen påminner om tiden som var, påminner min sneda lilla fot om samma sak.

Jag var fem år och stolt. Stark och bestämd som en liten fågel slängde jag kryckorna ifrån mig och sprang med gipset tjongande mot parketten. Vi hoppade över en resväska. De andra fick gärna låna kryckorna så hoppen kunde bli långa som längdhopp. De andra fick gärna rita på gipset. Det blev en bebis av mitt ben. Och snygga ord. Säkerligen söta djur. Och namn. Och en dag fick jag åka i barnvagn till dagis. Jag minns det så väl. Jag skämdes inte för att jag var för stor för att bli skjutsad och det var inte synd om mig. Jag var häftigast av alla med mitt gips och jag syntes så väl.

Men jag slutade nån gång att vara stolt och började istället dölja det sneda. Fick veta att det inte var så kul att bli sedd hela tiden. Inte när de såg fel saker. Inte när min häftighet blivit töntighet och bestämd innebar jobbig. Tiden gapar stor däremellan. Fem år och stolt över mitt gips och kanske tio och förställd. Och tiden gapar stor mellan tio och förställd och snart tjugofyra och rörd. Det är inte bara tavlan på väggen. Det är böckerna. Det mjuka stora lejonet. Pianoplink och stora stenen. Det är den här platsen. Den som alltid har funnits.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Spelar lite ukulele. Diskar lite disk. Lägger mig på sängen och luktar på hunden. Fågelkvitter. Framtidsdrömmar. Förväntan. Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Kollar bilder i mobile...

Köksfönster. Kaffekopp. Hunden under bordet. Nyduschad. Huvudvärk. Måste klippa klor. Måste diska disken. Skicka några mail. En oansenlig dag. Men trygg. Den röda radion. Rösterna som talar. Polisrapporter. Gärningsman. Folk som lämnar blommo...

Det är inte nu det händer Inga vindar vänder Än är allting uppochner Det är bara oss vi ser Bränner ut oss på kontoren När vi avvisar personer Som vi inte vill ska bo här För vi bor här Ja vi bor här Och vi vill inte dela det Det som är v...

Sitter i ett väntrum på en privat vårdcentral och äcklas. För det första kallas väntrummet för lounge. Sen resten. De stora vitsvulstiga tyg- och ståltrådslampskärmarma i taket. Stora fyrkantiga fakeskinnmöbler som får det att lukta kemiskt. Pär...

Jag vill ta tillfället i akt o diskutera flyktingpolitiken Alla brotten mot asylrätten alla korrupta gränspoliser Alla tårgasröda ögon alla de fasansfulla skriken Alla överfulla båtar alla drunkningsliken Bilder på barn som spolats upp på land o ...