Jag lyssnar på Cornelis. Låter hans ord fylla mina öron. Låter min kropp reagera som den vill. Låter känslorna löpa. Och tårarna rinna. Det finns ingen anledning att stänga dem ute. De rinner för att de vill. För att jag behöver gråta. Och jag tror och vet att det är bra för mig. Att få lätta på trycket. Sluta vänta. På en passande stund. Och jag fortsätter knyta upp knutar, löser problem och städar vägen. Ägnar mig åt just det som jag lovat mig själv. Att få vara precis som jag behöver. Att inte fly ifrån mig själv. Eller låta min omgivning dra iväg mig. Jag är där jag är, jag känner det jag känner, tänker det jag tänker.

För att jag är här. Och nu. Och inte då. Eller sen.

Jag är här.               Och nu.