Vi lyssnar på musik ur mina iPod-högtalare och spelar kort. Äntligen vänder turen. Jag brädar mina kamrater. Gustav spelar Bon Iver, jag får gåshud. Vi har det så fint här. Hur ofta händer det att man blir ihopkastad med fem främlingar och känner att allt blir så rätt? Det hände här på Reiseter. Festivalen fortsätter. Vi lever som en liten familj. Nu. Sen kommer vi försvinna. Så fint och sorgligt. Dock kommer jag stanna kvar här längre än de andra. Sex blir fem på lördag. Sen åker jag hem nästa onsdag och när jag kommer tillbaka i början av augusti kommer vi bara vara tre. Och så Mosebarnet. Sista veckan kommer jag antagligen vara kvar helt själv. Funderar dock på att flytta ner till byn då. Bo precis vid jobbet. Men jag vet inte säkert. En vecka själv i detta vackra hus, med sin sjukt magnifika utsikt, sitt lugn och tystnad, närheten till skogen och lammen, kanske är just precis vad jag behöver.

Ensamhet är underskattat. Farligt men livsviktigt. Jag måste bara lära mig att förstå det och inte rädas den. Panikångesten har dock uteblivit sen jag kom hit. Ett gott tecken. 

Nu ska jag äntligen sova.