Jag är rörd. Berörd. Ledsen. Glad. Har just lyssnat på fina unga Nour EL-Refai som var sommarvärd i P1. Charmen med norska fjälltoppar i kombination med streamad radio är inte de störningar som gör att det hackar hela tiden. Nej det är känslan av hur sjukt jävla fint det är att ligga i soffan här i huset, doftande av nyskurade golv och lyssna på Sverige.

Hennes öppningslåt var Nordman. Så sjukt bra. Sen Lars W och jag tänkte att samstämdheten var total. För jag tänkte att hon väcks av samma gapskrattskänsla som jag när hans röst kommer in. Att hon ser hur patetisk han är, vilket bra skämt osåvidare. Men efter två eller tre Lars-låtar till började jag tro att hon faktiskt gillar honom. Det måste väl vara ålderskillnaden. Ja det är just den. Att hon är född nittonhundraåttiosju. Jag får en smak av jäst bitterhet i munnen. Inte missundsamhet. Bara en längtan att också nå dit jag vill. Typ.

Ida. Jag erkänner att jag dissade Nour när du erkände din kärlek o totala attraktion till henne därför att jag blev sjukt svartsjuk. Nu kommer sanningen: Jag är såld, nedslagen, kåt, galen i henne precis som du. Nu ska jag också sätta en bild på henne i min kalender.

Så var det det där med de hemlösa kattkompisarna i busken. Död åt de jävla barnen som misshandlade och förstörde. Död åt elaka barn. Död åt föräldrar lärare vuxna som säger att det går över med åren men aldrig griper in. Död och förruttnelse åt elaka bortskämda äckliga ungar.

Jag älskar Nour. Jag älskar Sommar i P1.