Nattevakt var det visst. Det ger en øgoninflammation. Igen. Som det svider i mina øgon kunde det vara syra. Det ær morgon. Och jag slutar om 20 min. Då Svarta-Maran-færd længs fjordi hem till tunet dær min sæng med dunbolster væntar mig. Så får jag sova tills øgonen læker och tills jag skall åter før natten. Nej ni, skrivandet ligger skikkelig på is.

Så var det det här med att gå på tur och bada i fjorden. Jag tog tillfället i akt och gjorde just det idag. Midsommaren till ära. Det var lite kallt i vattnet men som den finne jag är kastade jag mig spritt språngande naken ut i det blåa. Simmade. Huttrade. Så kempekosligt då! Sen gav vi oss ut och plockade blomster och lövverk till stången. Här i Norge firar man icke midsommer men så ska akkurat vi gjöre vare sig de vill eller ej. Sverige Sverige fosterland!

Imorgon ska vi visst på jobb. Klä oss i bunad och servera överförfriskade, norska 50årsfestfirare. Ojoj man ska veta att man lever. Jag får väl ta kort och låta er alla se. Eller ej.

Nä tråkig är jag när jag skriver så här märker jag. Bäst jag slutar och käkar lite midsommarsmör istället.

Det flyter en fjord utanför fönstret. Det står ett fjäll och flåsar mig i nacken. Och Julia matar mig med våfflor med syltetöy och römme.

Jag är i Norge for real. Ska jobba natt och tjäna kosingen. Bo här hos syster eller 3 km rakt upp på fjället från jobbet. Work out yeah!

Nu lapskojs. Nä.

Så hände det som inte får hända. Mamma ringer mig när jag sitter och fikar med A och M och säger att Moses är borta. Försvunnen. Förrymd. Förlorad.

Hjärtat snörpte ihop sig i bröstet på mig. Det flimrade för mina ögon, det darrade i mina knän. Min son, min älskade hund. Och vi som skulle åka till Norge imorrn. Jag ursäktade mig och sprang till bilen. Ringde polisen. Ringde Moses andra mamma. Oron växte sig större och jag såg framför mig 70-vägarna. Moses som är så liten, så svår att se.

Väl ute i Brokind började sökandet. Jag ropade för allt vad mina lungor tillät. Jag visslade och lockade. Tog med mig grannens hundar och gick hundra varv runt i samhället. Frågade Brokinds-borna om någon av dem hade sett en liten brun hund nånstans. Ingen kunde minnas något sådant. Timmarna gick. Känslorna växlade mellan oro och ilska och jag svor till Gud att jag skulle låta hundjäveln veta att han lever om han kom hem levande. Ställde så småningom in mig på att Norge-resan skulle vara tvungen att skjutas fram. Ringde runt till alla och berättade om det hemska. Efter sex timmar gav jag mig återigen ut med bilen. Rullade med nedvevade rutor, ropade, frågade kvällssena hundpromenerare. Spåren lyste tomma. Ingen liten hund. Hoppet sinade. Mamma ringde moster och morbror som kom för att hjälpa till med en sista sökrunda. Jag rattade håglöst hemåt. Hjärtat utslitet. Sorgen intog varje skrymsle i min kropp.

Så när jag svänger in framför huset kommer mamma ut med något litet brunt i famnen. Jag kände direkt igen hans stora öron. Såg hans längtande blick. Jag slängde mig ut ur bilen innan jag hunnit stanna. Vi smälte samman i en förtvivlad kram, han gnällandes jag ojandes. Lilla fina dumma hund, var har du varit?

Då säger modern min med skamsen stämma, "Han var instängd i vedbon..." I SEX JÄVLA TIMMAR har Mosebarnet suttit i mörkret. Väntat. Hoppats. Lyssnat till mina förtvivlade rop. Om mitt hopp sinade efter alla timmar kan jag ju bara ana hur tankarna såg ut i hans lilla huvud. Han gnällde i säkert en halvtimme i min famn efter återföreningen.

Älskade lilla trogna jävla hund. Aldrig mer ska jag tänka att jag ska göra slarvsylta av dig. Nu ska vi sova gott och åka till Norge tidigt imorgon bitti.

Jag skulle vara man idag tänkte jag. Åkte med Svarta Maran till Biltema för att pimpa henne med en iPod-stereo. Sökte upp en liten flintgubbe med tatueringar och frågade myndigt efter en sladd att koppla mellan bilens uttag o iPoden. Tji fick jag när han svarade med frågan om det var genom stereon jag skulle koppla den. Försökte slingra mig utan att råka avslöja hur puckad jag är då jag ju inte har nån stereo, men jag tror fan inte jag lyckades. Han genomskådade lögnen och såg att jag var brud. Damn!

     Nu landet. Starkt kaffe och sjöutsikt. Lite förberedande sommarro innan Norge-resan imorrn. Det blåser i ekarna och susar i rören. Om man skulle ta och elda sig en liten bastu. Dock lite ensligt att basta själv och mamma kan vara svårflörtad på den fronten.

     Oj jag tror jag ser Sture van der Burg spatsera omkring på sin trädgård utanför fönstret. Han är en gammal räv må jag säga. Nej men inte kan det vara han, han bär en sunkig träningsjacka och keps. Har han gett upp idealen månne?

     Nej ni, bastu får det bli banne mig. Btw måste jag tipsa om filmen Stepbrothers med Will Ferrell och John C. Reilly. Grymt rolig.

And also, från och med imorrn nås jag bara via nätet. Mobil och Norge är en dålig kombo.

Så dags för min sorti. Sitter hemma i Flogtown och ser ut över ett kaos i lägenheten. Måste städa måste packa måste diska måste tvätta. Livet livet döden döden. På tisdag rullar Svarta Maran till Norge med en undansmugglad hund och två fräscha kusiner inklusive mig. Stövlar och regnställ. Mat för hela sommaren. iPod och böcker. Min Moleskine-bok. När solen sen går upp på onsdag över Hardangervidda så är vi nog där, sippin' on a glass of apple cider. Ja ni, ibland har man tur.

Jag högg av mig halva fingret och blödde och blödde tills jag nästan dödde. Blodhelvetet hamnade överallt och jag blev sen till Babsan. Rattade Svarta Maran så gott jag kunde medan Shazzmatazz tryckte ett bandage runt fingret och växlade för första gången i sitt liv. Jag är en stjärna.

Nu hemma hos B ätandes förbjudna Wine Gums och talandes om livet. Livet livet döden döden. Uppsala är regnigt.

Det är något i mitt huvud som får mig att drömma hemska drömmar om mamma och pappa. Först drömde jag en natt att pappa fick cancer och dog. Natten efter handlade drömmen om att jag bråkade med min mamma om något, att jag var jättearg på henne och att vi därför sa upp kontakten med varandra. Nu inatt var det mammas tur att få cancer, tappa håret, tyna bort och dö ifrå oss. Och alltid denna enorma sorg hos den andre föräldern. Den som är så plågsamt smärtsam. Siri, vår katt som avgudade mamma men som egentligen inte lever längre, förvandlades i drömmen till en jättearg liten räv.  

Det är så konstigt. Jag vaknar i vånda, vrider mig i torra snyftningar och känner att det är så verkligt. Så värkligt. Jag måste ringa min lilla mamma nu.