Om jag kunde skriva lika vackert som det jag ser på mina kvällspromenader. Som rhododendronknoppar och gungor i eken, som det gamla trähuset och dasset, eller som bänken av sten. Jag skulle blomstra genom orden. Skönheten i naturen här, i sjön, i grönskande träd, är höjden av lyx och flärd. Att få leva som ett väsen, smälta in i dessa omgivningar, ger en lust och energi upp över öronen. Jag har svårt att smälta alla intryck.

Så väntar staden. Livet i skuggan av skönheten. Där omsluts man av gemenskapen, av att vara utelämnad tillsammans med andra. Där andas man genom filter för att inte bli försotad. Där växer inga gula knoppar, där rinner inga bäckar. Men där finns livet endock.