Så blev det just så som jag förfarade. Hon är borta nu, djuret som gått vid min sida sen jag var tio unga år. Alla minnen ligger som ett vatten precis under ögonlocken. Bär mig, håller mig flytande, vattnar mitt torkande hjärta. Vi bär på sorg här i huset. Tungt. Mörkt. Vackert. Åter igen dessa människor som bryr sig om mig. Talar till mig med mjuka snälla ord. Vill trösta. Vill vara hos mig. Men jag behöver nog tiden ensam. Sitta i bastun med strilande regn, vaggas til ro av björken. Detta var väntat, något jag visste sen första stund. Jag tar mig igenom det. Så småningom.

Tidig morgon. Regnpromenad. Skakade loss mina tankar från drömmar om bråk och sex och våld. Alltid dessa drömmar när jag är hemma hos m&p. Kaffe. Äggmacka. Snart sätta sig i bilen och köra till veterinären. Fler trassliga tankar om hur det ska gå med hunden. Skaka loss igen. Nånstans emellanåt insikten om att jag egentligen mår så bra. Får höra från betydelsefulla människor att de bryr sig. Att jag är en frisk fläkt. Skriver mycket. Kreativ produktivitet. Kaffe. Det är så grönt utanför mitt fönster.