Det snurrar runt runt i huvudet på mig. Allt springer ifrån mig, rinner iväg, försvinner, växer, slår ner mig. Jag hinner inte med mig själv, mitt liv och allt som händer. Så stora förändringar under en allt för kort tid har gjort mig distanserad och ytlig och jag trycker ifrån mig alltsom är äkta och riktigt. En sak är att jag inte gråter längre. Det värsta tänkbara händer men jag ger inte plats för några tårar. Trycker bara bort det ännu längre och tätar sprickorna i skalen. Det har hänt så många gånger förut och nu händer det igen. Jag tror nånstans att jag ska klara mig undan från att såra människor men i nästa stund ligger någon jag håller av i tårar. På grund av mig. På grund av min inkompetens till att känna. Bekräftelsebehovet är enormt, jag klarar mig inte ensam och mitt självförtroende som för tillfället borde vara på topp kryper så sakteliga mot botten. Den person som känner mig mer än alla ser allt det här innan jag ens har hunnit märka att det händer. Och så blir jag ändå arg och förvånad när folk approachar mig med det. Ber om förändring. Jag tänker istället att vafan jag kräver inte av folk att de ska skärpa sig, jag påpekar inte brister för jag finner inga. Men jag är så blind i min egoism att det har börjat växa mossa i mina ögon. Nej, jag ska ta åt mig av allt ni säger, så ett frö av förändring som ska få mogna och slå ut i full blom innan sommaren är slut. Det lovar jag er. Det är jag skyldig. 

Julia läser högt ur morgonens DN. En farbror som kritiserar glass. Säger att det är farligt och ger fetma. Jag tror honom men blir lite kritisk. Jag jobbar på min fetma och tycker glass är ett bra sätt att nå dit jag vill.

Annars är det mest nattens dröm som spinner i mitt huvud. Den handlade om att min egen far, Gunnar Magnus Hultkvist, var Hin Håle själv. Jag bildade en egen liten motståndsrörelse i vårt slott och försökte med alla medel störta den jäveln. En fin revoulutionär dröm som så många andra jag har haft.

Som många redan vet har jag (antagligen) klarat av att höja betygen till 20,0. Det innebär förutom glädje en viss tomhet. Vad fyller man nu sina dagar med? Singel och plugglös gör mig stressad och passiv. Kanske någon i huvudstaden vill ta mig an? Eller åh, jag kanske ska ta med mig T till Grönan? Fuck, det regnar.

Nu frukost. Inte ens en powerwalk går att genomföra i det här skitvädret.

http://www.youtube.com/watch?v=OQcyLvKDWzY

Han är så vacker när han sjunger.

Oho för natten som skriker ja!
När morgondagen skriker nej!
Oho för den där första gryningen i dina armar
Stark som våren nu när den blommar
Oho framför din stereo när allt harmoniserar
Där kan man aldrig bli för stenad
Oho för att satsa det sista på travets tröttaste krake
Oho för att satsa det sista på mirakel

Oho våren 2007 som bara finns en gång
Oho Ray Charles som sjunger 'lets get stoned!' från sin sjuksäng
Oho för låten som du kallar ditt liv
När det känns som en kniv inuti
Oho för gitarren som skriker i öronen
För elden som bränner ut mig
För sista kulan i pistolen,
För Kowalski med foten på pedalen
Oho för dina fötter in the gutter ohoo
Oho för ditt hjärta i din älskades händer
Oho för gamla drömmar om damer
Dom kommer inte hjälpa mer yeah

Oho för in Apache prinsessa
Du håller liv i mitt rainman-hjärta
Oho när kärleken é på din sida
Oho för den sista sorgliga drinken
Oho för Oscars darrande händer
För att satsa det sista på travets tröttaste krake
Oho för att satsa det sista på mirakel

Oho när snön gömmer gravstenar och soptunnor
Oho för redan glömda besvikelser
Oho för att satsa det sista på travets äldsta hästkrake
Oho för att satsa det sista på mirakel
Oho i en dammig buss från kust till kust
Oho trubbel framför oss!

Oho för feta samba dansöser
Oho för frälsningsarmé musikanter
Oho för hennes leende
Oho för räddaren i nöden
Oho för Charlatanerna,
för dom enbenta, för idioterna
o för nollorna
Oho för gud som sover vid ratten
För dina vänner och mina.
Amen.

Jag drömde således att tentan gick åt helvete. Läraren som absolut är kvinna i verkligheten var i drömmen en elak man med kukkomplex. Han gav mig gåshud och sa att jag var värdelös, tittade på mig med förakt i blicken och gav mig känslan av att franska låg way out of my knowledge. Men så överraskade han mig genom att ge mig MVG iallafall. Jag kramade honom och bad om ursäkt för om jag hade uppträtt respektlöst.

Så nu våndas jag trots detta morgondagens skrivning. Om det känns som att den går vägen vilket magkänslan säger till mig såhär innan, då kanske den i själva verket går åt fucking helvete. Åh denna vånda.

Men jag känner mig stark och redo. Som om tjurens horn är inom räckhåll och att mina armar lätt kan bryta dem. Och isåfall är jag färdig sen. Färdig med gymnasiet, färdig med betygen. Fem terminer utöver gymnasieåren skulle således vara till ända och framtiden skulle ligga vid mina fötter. Guld skulle glimma och bäckar porla, änglarna sjunga och hundvalpar skutta. Jag skulle få sommarlov från studier, bara för att åter våndas inför antagningsbeskedet. Men det ligger i alla fall inte i mina händer. Där kan jag inget annat göra än att blunda och hoppas. Vilket jag gör. I evighet. Amen.

Min pappa ska kanske köpa en bil som jag och systern får ha i sommar. Underbart isåfall. Slippa åka i en rishög över gränsen till Norge, istället kan vi glida runt i ett riktigt säkert pappa-åk. Det ni!

Nu är det rabbla franska verb som gäller. À bientôt!

Imorse gick jag med hunden i skogen till feta rytmer av Notorious B.I.G och Dr Dre. Kände mig lite svart, amerikansk och ghettolicious där mellan tallarna. Jag hade dansen i blodet och gled fram som värsta cruising in LA. Shotgun Moses hade rätt vibbar och nickade med i musiken. We are so cool.

Om jag kunde skriva lika vackert som det jag ser på mina kvällspromenader. Som rhododendronknoppar och gungor i eken, som det gamla trähuset och dasset, eller som bänken av sten. Jag skulle blomstra genom orden. Skönheten i naturen här, i sjön, i grönskande träd, är höjden av lyx och flärd. Att få leva som ett väsen, smälta in i dessa omgivningar, ger en lust och energi upp över öronen. Jag har svårt att smälta alla intryck.

Så väntar staden. Livet i skuggan av skönheten. Där omsluts man av gemenskapen, av att vara utelämnad tillsammans med andra. Där andas man genom filter för att inte bli försotad. Där växer inga gula knoppar, där rinner inga bäckar. Men där finns livet endock.

Jag pratar franska och hör i syne. Tassar som tassar omkring, lapande av vatten, skrapande av tratt i väggar och golv. Saknaden är stor men stämningen endock uppsluppen. Ikväll nalkas fest här i huset. Bror min har fyllt 30, hans vänner kommer hit, det ska drickas champagne och ätas tårta. Bastu, öl, lammfilé. Jag hoppas även att morbror med kusiner kommer över. Men de visste inte säkert då kaoset efter sveket ännu inte har stillats. Solen skiner, vattnet glittrar. Så vackert här efter trädröjningen och sen trädens blad blev gröna. Så fridfullt, friskt och fantastiskt. Här vill jag leva och här vill jag dö. Men på tisdag efter tentan bär det av hemåt igen. Norrut, Uppsala, lägenheten med chili och tomat i fönstrena. 

Nu ska jag basta.

Så blev det just så som jag förfarade. Hon är borta nu, djuret som gått vid min sida sen jag var tio unga år. Alla minnen ligger som ett vatten precis under ögonlocken. Bär mig, håller mig flytande, vattnar mitt torkande hjärta. Vi bär på sorg här i huset. Tungt. Mörkt. Vackert. Åter igen dessa människor som bryr sig om mig. Talar till mig med mjuka snälla ord. Vill trösta. Vill vara hos mig. Men jag behöver nog tiden ensam. Sitta i bastun med strilande regn, vaggas til ro av björken. Detta var väntat, något jag visste sen första stund. Jag tar mig igenom det. Så småningom.