"Jag vill vara en hund. Jag vill inte vara en människa. Jag vill vara en hund. Jag vill inte vara en människa."

Detta mantra går på repeat i min sönderuttråkade plugghjärna och jag slås av hur sant det är. Alltså när Moses och lille Leo leker, stannar tiden och allt som är dåligt försvinner bort som en flyende hjord gnuer över mina tankars stäpp och jag vill så gärna bara förvandlas till jycke och va med i deras kravlösa små tilltag. Jag hatar att vara människa just nu. Fuck fuck fuck. Och framförallt en sådan med en fucking avlägsen dröm och visioner. Nej antingen hund eller nöjd säger jag. Så man slipper det där med att tvingas till att sträva. Jag hatar att sträva.

Nog fan skulle jag passa bättre som hund. 

När man sitter inne på ett litet rum hela dagarna ensam med en liten hund som för närvarande är inne hos grannen, så blir man lätt lite känslomässigt störd. Jag försöker läsa in allt i biologiboken, vara ambitiös med stora feta mindmaps och grejjer, men tappar hela tiden tråden. Det här är liksom min chans, läsa upp betygshelvetena och sen förhoppningsvis komma in på veterinär men fan fan fan fan va svårt det är, trots mitt mål, att hitta motivationen. Börjar fundera på om det var dumt, för studiernas skull, att flytta från Linkan, men jag vågar knappt ens tänka de tankarna. Åh jag vill gråta!! Kan inte nån med makt men ont om pengar erbjuda mig höjda betyg mot lite cash. Jag skulle fan betala bra, så om någon där ute med möjligheter, vill tjäna en extra hacka, HÖR AV ER!

Nej nu bör jag återgå till studierna av människans jävla utveckling och kropp och hej kom och hjälp mig.