Jag talade just med min syster, Ellen Dellen Doppe. Du. Jag saknar dig, så är det. Och jag önskar att jag kunde ha dig här, kanske i en låda under sängen fastän stor nog för att kunna bo i ändå. Så kunde jag plocka fram dig allt som oftast och vara syster så där som vi var när vi var små. Lekte med Barbie du vet. Jag lekte oftast väldigt porriga sexlekar, för sån var jag. Du med? Jag tycker vi ska ses snart. Önskar vi kunde ta en liten tripp till Ramundberget och åka bräda. Spela Risk. Basta. Äta kärleksmums.  Nora och Moses kunde följa med. De två som älskar varann sådär som vi alltid ville att våra barn skulle älska varandra. Som riktiga kusiner. Så där så att de ser fram emot att ses varje gång så att hjärtat bultar av glädje. Ungefär som vi när vi var små och våra kusiner på Annandag Jul. Och Påsk.

Nu flummar jag iväg. Bäst att hålla fast i något och fokusera på Melodi-ful-festivalen. 

Det är det här som är grejen. Att bo ihop med sin största bästa kärlek ever, påbörjat det som kallas för familj, bestämt sig och settled down. När Idan min bestämmer sig för att ge mig något fint och ordnar bästa fina kvällen med middag och sån där frukt-i-ugn-dessert. Som heter nåt på italienska men som uppfanns på nån krog i STHLM. Jag ville bara säga att jag älskar det.

Alla de som inte har det som jag hoppas jag ska finna lyckan. Jag står på er sida.

sPuss