-Ska vi eller ska vi inte nu då? frågar Ida mig med halvt uppgiven röst.

Det handlar om att vi har pratat i över en timme om huruvida vi ska pallra oss iväg till den lilla kiosken här alldeles i närheten för att köpa festligheter inför kvällens gala, eller ej.

-Jo vi ska, men jag måste blogga först, svarar jag frånvarande.

Bloggen är fin att ha. Fin att skriva i. Fin att titta på och det är framförallt fint att se på besöksstatistiken och få det bekräftat för mig att någon okänd (läs några) går in och läser dessa ord. Vilka är ni?

Jag skulle kanske bli någor annat än veterinär. Eller jag menar, jag kanske kommer vara tvungen att inse fakta en dag, att veterinärutbildningen inte tänker välkomna mig med öppna armar, utan snarare skratta mig rakt i fejset och skrika "Du klarar aldrig det här! Dra nånannanstans fula dumma lazy-ass! Du är ingen riktig akademiker och vi vill inte ha såna som dig här!". Något i den vägen tänker jag mig. Fast jag tänker banne mig inte ge upp, missförstå mig rätt. Jag måste nog bara tänka ut en så kallad reservplan.

Kanske läkare. Eller journalist. Eller singer-songwriter á la Ane Brun. Fast det går nog inte.

Nä jag ska nog öppna ett hunddagis. Fråga Moshi och Leo. De tycker jag är proffs på det. Mina ständiga vapendragare. Tack för det.

Nu ska vi nog gå och köpa det där festliga trots allt. Det är ju ändå GAYGALA!!!