Jag är så trött på stereotyper. Stereotypt bratiga, stereotypt bögiga, stereotypt nördiga, stereotypt små, stereotypt fula, stereotypt glada, stereotypt polyamorösa, stereotypt flummiga, stereotypt wigga-iga, sterotypt popiga och sist men inte minst stereotypt flatiga.

     Vad är grejen med att ha svartfärgat hår och snedlugg, piercing i läppen, rutig skjorta, levis-engineered-jeans, spinkig kropp, tönt-poser på kort, ölposer på kort, fula smeknamn och vänner som alla ser precis likadana ut och också är flator? Please, fattar ni inte att ni precis som uberheteron och brats och andra slemmiga människor lever upp till alla jävla fördomar om allt och alla?      Det kanske är för mkt begärt att kräva lite orginalitet och intellekt hos folk, för det med, dom är så dumma.  

     Nej fan det kanske är det att jag inte har fattat grejen elleratt jag är allmänt pesimistisk när det kommer till människor just nu. Unga framförallt. Tacka vet jag min gamla, knäppa, konservativa mormor. Hon tycker också folk ser fåniga ut. Kanske dags att sluta upp vid pensionärernas gnälliga gamla dejter i fortsättningen.

Men ikväll ska jag och min fru som för allt i världen inte är stereotyp och dum hem till två andra värda flator. La grande finale i IDOL tjugohundrasju. Fint fint.