ett minne flög förbi mig idag och jag fångade in det och lät det landa i min mage. jag satt och läste om en flicka som alltid var ensam och rädd. som inte hade någon att gömma sig bakom. inte någon att hålla i hårt när det blåste för mycket eller när världen runtomkring blev för vass. det stack till i mig och fick mina ögon att svämma över. en rädsla för att vara ensam kanske, eller en rädsla för att få barn utan vänner eller namn. då mindes jag så starkt hur det var när jag var liten. att det som fick mig att alltid vilja så mycket var min lilla fina vän med samma namn som jag. vi stod alltid tillsammans, gick alltid tillsammans, skrattade alltid tillsammans och grät varandras tårar när saker blev för tunga att gråta för ensam. vi hade alltid varandra, hur ensam än världen ville att vi skulle vara. varje dag var vi tillsammans, struntade i att det var barnsligt att leka häst, struntade i att det var fult med kläder bara såna som inte brydde sig satte på sig. vi tryckte i oss bullar och glass till mellis i ett kök fyllt av barndom och nyuppsprungna plantor i bruna lerkrukor. vi läste serietidningar och snackade skit om alla andra och ingen eller inget lät vi slippa in i vår alldeles egna varma sfär. en rädsla kom tillbaka som infann sig i mig den dagen jag kände av att vi kanske skulle förlora varandra och jag grät några tårar till när jag tänkte på saker som fick oss att kura ihop oss hos varandra för att trösta och orka. jag är så glad och tacksam för att jag hade min lilla fina vän där vid min sida alla dagar. jag sa det till henne och vi bestämde att vi skulle börja leva som de bästisar vi var och är när jag återigen återvänder till Linköping. för alltid är vi bundna till varandra, även om våra liv kommer till en punkt då vi inte riktigt kan hålla lika hårt i varandra längre.

jag vill aldrig vara ensam och ingen jag håller av ska nånsin behöva vara det så länge jag kan finnas där intill.