vi har en fiol till granne. varje morgon vaknar vi till midsommatoner och tror att vi är i dalarna. kransarna och stången skymtar i våra sista drömmar och när vi vaknar är vi på ett hurtigt och dansant humör. jag gillar min granne som är en fiol.

jag har en vilja i kroppen till att skriva. berätta om människor och händelser och de innersta orden. jag vill ibland vilja det så pass mycket att jag gör det på riktigt. inte bara här och där utan verkligen. för jag har de i mig. berättelserna. jag tänker att de nog är som de små små äppelkarten på det lilla trädet nere vid stranden där som verkligen är hemma, de som aldrig har mognat. jag tänker att mina berättelser är just som de, att de hänger inne i mig på sina krokiga grenar och långsamt mognar. de har inte gjort det ännu under alla varma säsonger och år, men de kommer göra det. och då släpper de från sina trollgrenar och faller ner och ut och så finns de plötsligt till hands för mig att skriva. för dom att läsa. jag gillar min vilja att skriva och karten i kroppen.

jag har en ansträngd relation till det här med böcker. jag läser de och älskar med de och ingenting kan riktigt komma emellan. men så tar oken slut, älskogen svalnar och ensam och fylld av kärlek och intryck liger jag där med den kalla bokkroppen hårt vilande mot mitt magra bröst. och då börjar jag sakna. jag tänker att inget kan ersätta saknaden. inga böcker i världen kommer få mina känslor att spira så igen. jag kastar sårade blickar mot boken när den nu läses av hon den andra mamman och jag avundas henne. men det är ju alltid så att jag hittar en ny vän. jag gillar min ansträngda relation till böckerna trots allt.

jag har en fru och en morgon och en hunger att ta itu med. med mitt nybakta bröd och en liten sång ska jag uppvakta oss och spira och gro och alla älskade ord ska jag säga. jag gillar den här morgonen.