ett minne flög förbi mig idag och jag fångade in det och lät det landa i min mage. jag satt och läste om en flicka som alltid var ensam och rädd. som inte hade någon att gömma sig bakom. inte någon att hålla i hårt när det blåste för mycket eller när världen runtomkring blev för vass. det stack till i mig och fick mina ögon att svämma över. en rädsla för att vara ensam kanske, eller en rädsla för att få barn utan vänner eller namn. då mindes jag så starkt hur det var när jag var liten. att det som fick mig att alltid vilja så mycket var min lilla fina vän med samma namn som jag. vi stod alltid tillsammans, gick alltid tillsammans, skrattade alltid tillsammans och grät varandras tårar när saker blev för tunga att gråta för ensam. vi hade alltid varandra, hur ensam än världen ville att vi skulle vara. varje dag var vi tillsammans, struntade i att det var barnsligt att leka häst, struntade i att det var fult med kläder bara såna som inte brydde sig satte på sig. vi tryckte i oss bullar och glass till mellis i ett kök fyllt av barndom och nyuppsprungna plantor i bruna lerkrukor. vi läste serietidningar och snackade skit om alla andra och ingen eller inget lät vi slippa in i vår alldeles egna varma sfär. en rädsla kom tillbaka som infann sig i mig den dagen jag kände av att vi kanske skulle förlora varandra och jag grät några tårar till när jag tänkte på saker som fick oss att kura ihop oss hos varandra för att trösta och orka. jag är så glad och tacksam för att jag hade min lilla fina vän där vid min sida alla dagar. jag sa det till henne och vi bestämde att vi skulle börja leva som de bästisar vi var och är när jag återigen återvänder till Linköping. för alltid är vi bundna till varandra, även om våra liv kommer till en punkt då vi inte riktigt kan hålla lika hårt i varandra längre.

jag vill aldrig vara ensam och ingen jag håller av ska nånsin behöva vara det så länge jag kan finnas där intill.

vi har en fiol till granne. varje morgon vaknar vi till midsommatoner och tror att vi är i dalarna. kransarna och stången skymtar i våra sista drömmar och när vi vaknar är vi på ett hurtigt och dansant humör. jag gillar min granne som är en fiol.

jag har en vilja i kroppen till att skriva. berätta om människor och händelser och de innersta orden. jag vill ibland vilja det så pass mycket att jag gör det på riktigt. inte bara här och där utan verkligen. för jag har de i mig. berättelserna. jag tänker att de nog är som de små små äppelkarten på det lilla trädet nere vid stranden där som verkligen är hemma, de som aldrig har mognat. jag tänker att mina berättelser är just som de, att de hänger inne i mig på sina krokiga grenar och långsamt mognar. de har inte gjort det ännu under alla varma säsonger och år, men de kommer göra det. och då släpper de från sina trollgrenar och faller ner och ut och så finns de plötsligt till hands för mig att skriva. för dom att läsa. jag gillar min vilja att skriva och karten i kroppen.

jag har en ansträngd relation till det här med böcker. jag läser de och älskar med de och ingenting kan riktigt komma emellan. men så tar oken slut, älskogen svalnar och ensam och fylld av kärlek och intryck liger jag där med den kalla bokkroppen hårt vilande mot mitt magra bröst. och då börjar jag sakna. jag tänker att inget kan ersätta saknaden. inga böcker i världen kommer få mina känslor att spira så igen. jag kastar sårade blickar mot boken när den nu läses av hon den andra mamman och jag avundas henne. men det är ju alltid så att jag hittar en ny vän. jag gillar min ansträngda relation till böckerna trots allt.

jag har en fru och en morgon och en hunger att ta itu med. med mitt nybakta bröd och en liten sång ska jag uppvakta oss och spira och gro och alla älskade ord ska jag säga. jag gillar den här morgonen. 

Det luktar så gott när man bakar bröd. Och det känns så gott. Jag gör det för att jag är bra på det, för att vi behöver det, för att jag är ensam och hungrig. Bröd för livet skulle man kunna säga.

Det var så fint i Bullaren. Jag var där i dagar med Ida hos de som har känt henne längst av alla. Det känns underligt. Att vara så ny hos några som är så gamla för varandra. Underligt men underbart.

Vi bäddade med dynor på den stora altanen i den småkyliga tidig-vår-solen och jag sov under täcket med handen inbäddad någonstans vid Idas hals. Jag hörde henne bläddra i sin bok och andas. Jag hörde musik ur lurar som tillhörde systern som låg på min andra sida. Jag hörde fåglar som lät och tystnaden som susade mitt emellan.

Jag tycker om landet. Jag vill bo på landet när jag och min fru har blivit stora. Med vår franska bulldogg och våra fina barn, med en lukt av nybakat bröd och ett hus fyllt av frid.

Den här kärleken som ibland svämmar över är farlig. Evigt farlig men sjukt jävla vacker. Jag älskar den. Allt jag vill är den. Allt jag vill är du.

jag låste in nycklarna i tvättstugan för en stund sen. där kan de gott ligga de jävlarna efter allt som hänt. nyckeljävlar. jävlar jävlar.

påsk och promenad. jag och julle och hundarna var nere vid ån och jagade kanadagäss och gick bland tusenskönor. jag gjorde älskar-älskar-inte-testet med ida min ida i tanken och svaret blev negativt. jag grät en skvätt men min syster tröstade mig med att allt är tvärtom på påsken. tur det. hjärtevän.väl hemma var det matlagning på gång. jag skar mig illa i fingret när jag hackade lök och fick åka till akuten. dog gjorde jag nästan. men sen åkte jag hem o åt den goda maten. mums.glad påsk mina sköna.