jag hostar och hostar och spottar och spottar. jag hoppas att det är det dåliga i mig som kommer upp och spolas bort. typ min korta stubin och min dåliga självdisciplin.

vi ser på anna pihl och jag tänker att jag kanske skulle bli en sådan. uniform och vapen och brutal sex appeal, kämpandes för rättvisa och fred, fånga in de som bryter mot ordningen och gör gatorna osäkra. kanske skulle jag kunna vända trenden med polisbrutalitet och att hålla fascistkollegor om ryggen, byta ut bortraderingen av bevismaterial och korruptionen mot en mer vettig attityd gentemot människor och demokrati. fast jag skulle nog misslyckas totalt. jag skulle nog hamna på en station i en inskränkt håla och bli nedbruten och förstörd av alla fula fiskar till kollegor, tröttna på att kämpa emot och falla in i de enkla mönster som den korrupta gemenskapen enligt min tro om polisyrket innebär. eller tro och tro, fördomar och dåliga erfarenheter kanske. jag läser sannas artikel i Bang och känner motivation och inspiration till mitt egna litterära skapande. hon skriver om sin klassbakgrund och vad den innebär för henne. jag har också en bakgrund som innebär. jag skulle kanske göra något av den. inspirationen blir inte mindre av det nystartade projektet. skriva hiphophistoria i kollektiv form, med andra intresserade själar är just vad jag behöver just nu när tron på mig själv och det jag gör svänger lika kraftigt som den där hängbron i england, eller gud vet var, som svängde tills den inte fanns mer. nej ta mig fan, det här kommer gå vägen. alldeles.

jag och ida funderar över vår framtid. en gemensam sådan på antingen folkhögskola eller jorden-runt-resa. jag tänker att jag nog har all den där tiden i världen trots allt och jag tänker att sålänge jag bara får vara med min ida så ordnar det sig. jag kanske till och med lyckas få det där resultatet jag så gärna vill få på högskoleprovet och peut-être kommer jag nå just precis till de där topparna jag anar mellan molnen. lite syrgas och fucking jävlar anamma kanske räcker dit upp, vem vet? iallafall är det med positiva känslor jag den här kvällen slappar framför Top Model som jag önskar vore Lword, med en smått tjock mage som jag tycker är helt ok och med den vackraste kvinnan i världen liggandes halvnaken på mage här bredvid mig, skrivandes svåra ord. Ida du är allt det där som ingen nånsin kunde va. vi ska gifta oss o skaffa ungar, trust me. inget annat skulle vara rätt. så vi packar våra väskor, våra känslor och drömmar och far dit tiden tar oss. love always.

idag gick jag och ida en promenad upp till skansen krona. vad är det för ett underligt hus? undrade jag men ingen av oss riktigt visste. orka googla. fint var det och luften gav mig vibbar från våren. kanske att den tänker komma nu. lagom om ni frågar mig. sen gick vi genom linnéstan och jag slogs av göteborgs vackra appearence. nämn en annan stad som luktar nästan som paris så ger jag dig en blomma av papper. jag tror nog jag stannar en stund.

trollet.vi gick ut en liten promenad nu ikväll, sambon och jag. slaskigt och mörkt men hemskt gemytligt. vi mötte en figur som kommer från ett släkte man inte möter så ofta. trollen. det småsprang över spårvagnsrälsen med korta steg och krökt rypp, samtidigt som det drog en blå pastkam genom sitt långa, stripiga och mörka trollhår. näsan och munnen påminde om de bilder man såg i böckerna när man var liten men det var inte alls sådär stort och klumpigt som jag hade föreställt mig.när jag var liten sa alltid min mamma till mig att jag var en bortbyting. hon sa det på ett sätt som fick mig att verkligen tro att det var sant. dagen jag föddes tog min trollmor med mig till människornas BB, där hon med slug trolldom lyckades byta ut det riktiga och vackra lilla människobarnet anna, mot sitt eget tjocka och rufsiga lilla knyte. det växte sig större och blev till MIG. mamma brukade lägga till att hon nog var ganska nöjd ändå, att hon hade fått en trollunge, för annars hade hon ju inte haft just MIG. vi åkte en dag till de där stora grottorna i närheten av vårt sommarställe och jag trodde verkligen att dagen var kommen då jag skulle få möta DE MINA. det skedde dock inte och jag har sen dess slutat fundera över det där med troll.men så mötte jag det idag ändå. det lilla trollet med krökt rygg och snabba små steg över rälsen. det var nog en han, iallafall om troll-hanar ser ut ungefär litegrann som människo-hanar. han såg så himla snäll och underlig ut och jag tänker litegrann att jag hellre tillhör hans släkte än det som adam alsing anses vara del av. eller fredrik reinfeldt. eller mikael persbrandt. eller nån annan otäck människo-hane.nätack. länge leve trollen.