när jag får ett litet barn, eller varför inte flera, vill jag berätta de där sagorna och berättelserna som får deras ögon att växa och deras vilda små kroppar att bli helt lugna. jag vill berätta så de lyssnandes kryper sådär tätt tätt intill för att inte missa något och så att de drar efter andan eller kluckar av skratt eller gnyr av oro för vad som komma skall. jag vill att de ska böna och be och tjata och streta för att få mig att berätta för dem. och jag vill kunna komma på de bästa historier, de finaste små sagor bara sådär direkt, utan en massa avbrott eller villovägar. såsom min moster berättade när vi barn var små. hon hann inte så mycket som att komma ut från flygplatsen när hon kom på långväga besök, innan "maria maria berätta om flickan i brunnen" eller "berätta om pojken som blev uppäten av en krokodil" eller liknande böner om ruskiga sannings-sagor från USA, hördes med de vänaste och mest förväntansfulla små barnaröster. så som hon berättade ska jag också berätta. och så som jag tyckte om det ska mina barn också tycka om det. det svär jag till gudarna på.

De har fångat honom igen. Han finns i en liten bassäng ihop med arma bröder och systrar i Göteborgs slottskog. Uttråkad och apatisk och alldeles vacker och blank simmar han omkring med sin tunga kropp och känner hur havet ligger någonstans långt långt borta, lika vackert och blankt och väntar på honom. Han är en säl den här gången och han försöker sitt tråkiga liv till trots hitta på saker att göra under dygnets alla timmar. Han hittar stenar och gamla fiskrester på botten av den lilla pölen han bor i och han simmar upp till ytan, kastar med huvet så att hans uppfunna leksaker flyger en bit upp i luften i en kaskad av vatten, singlar mot ytan igen och han kastar sig bakåt och åt sidorna för att lyckas fånga sin lilla tingest. Ibland misslyckas han och missar stenen som återigen sjunker till botten. Det händer att han inte återfinner den och han tröttnar och tvingas finna någon annan sysselsättning. stackars stackars willy. men räddningen är nära. jag ska låna en bil och hyra en släpkärra. en övertäckt sådan med plats för en stor uppblåsbar bassäng och en massa fisk. så åker jag dit mitt i gryningen en dag då ingen ser och så lockar jag willy och hans systrar och bröder till mig och berättar för dom att "nu snart ska ni få komma till det vackra blanka havet". och så hjälper jag dom upp ur pölen, in i släpkärran där de tränger ihop sig i den lilla gummibassängen. "trångt jag vet men bara för en stund. ät lite fisk nu." och sen åker jag iväg i flygande fart genom skogar och natur och städer och berg och land och rike ända ända bort till det riktiga blanka vackra havet. och så kör jag ner på en strand, andas havsluft och tror på friheten, öppnar släpkärran och ropar till willy att han ska skynda på de andra. "ut ut ut mina vänner sälarna. ut i havet i naturen i friheten. ut och lev som ni är värda och upplev era drömmars hav. här tappar ni inte bort era stenar för det finns stenar i oändlighet. och levande fisk att äta och andra sälar att bli vän med. ut med er nu och simma fort iväg. vi ses i sommar." och så ser jag hur den lilla sälflocken släpar sig ner i havet och hur willy vänder sig om och ler mot mig. fri och glad. åh vad jag önskar att alla djur kunde få vara så. mina fina fina sälar i slottskogen som är alldeles ledsna. nångång ska jag göra en Rädda Willy för er på riktigt.

De flesta som ser henne tänker att hon måste vara en mycket underlig människa. Den ensamma Hillevi Björn är nämligen inte som andra.Jag föder henne sakta i min hjärna. På samma sätt som de alla kommer till. Inget krystande, bara ett stilla tankebyggande. Hon ska bli verklig och hel. Alldeles snart. Jag är ganska tom på tankar för övrigt den här morgonen. Tomma tankar och tomma blickar. Det får mig att må lite illa.

stora och små. hela och halva. starka och svaga. fina och fula. och så dom trasiga. dom som inte slår som dom ska eller som kanske inte alls längre slår. dom som bär på grymhet och ondska och dom som bär på inget alls. kanske dom som blivit nertrampade eller utslitna. och dom som är fulla av bara bra. mitt är fullt av kärlek och saknad. än mer det som är varmt. det trygga. I love you from your head to your toes. I do. en dag för kommersen och en dag då när alla dom som inte känner som vi alla dagar får lov att anstränga sig upp över öronen med rosor och hjärtan av socker. få förunnad är den stora känslan vi delar. få förunnad. vi behöver ingen valentin.

lilla fina lärarinna från den svenska småstaden. du som sjunger en sång du har skrivit med text som du har plockat upp från botten av ditt hjärta. som med skelande blick och tårade ögon omfamnas av svenska folket där du sitter och plinkar på scenen. du säger att det är det bästa som hänt dig. du säger att du darrar. och du vinner. lilla fina lärarinna från den svenska småstaden. vi vill alla bädda ner dig i en mjuk soffa och ge dig varmt the att dricka och säga till dig att du sjunger så vackert. vi vill alla skydda dig från all världens ondo. men det kan vi inte. du kommer krossas för att du är så ful och sjunger på bruten engelska. dom skrattar redan åt dig. applåderna är ett hån eller ett medlidande. du kan vinna men bara för att du är misslyckad. du kan vinna men kommer alltid vara en förlorare. lilla fina lärarinna från den svenska småstaden. bredvid upphöjda och älskade fjollor från the ark är du bara ett gyckel. jag är ledsen att säga det, det bästa som har hänt dig är bara ett skämt.

en blogg ska skapas och historien skrivas. orden som gömmer sig i mina handleder och som aggresivt tränger ut ur mina fingrar och dansar riverdance över tangenterna ska samlas till meningar och snygga formuleringar. kanske ska de bli en förteckning över drömmarna jag drömmer. om figurer utan ansikte som uppträder på molnvita scener och sjunger sånger på ett påhittat klickspråk. om sälarna och älgarna som välkomnar mig att slutas in i en djurisk gemenskap i slottskogen. om jag inte skriver nu skriver jag aldrig. om inte orden skapar mening i meningslösa liv skapas aldrig chansen att förändra. jag vill ta mig över nonsensbergen och klichéerna, se djupare än till botten och vara hippare än hiphop och snyggare än regina lund. jag börjar här och nu, med en blogg som föddes en aning för sent precis som jag. men den världsomvälvande eran börjar alltid i efterhand, på säkert avstånd och skyddad av fallskärmsavtal och bonusar. jag är eran fetaste bonus. bara att roffa åt sig, kamma hem och hala in. så ska vi börja då?