Tusen ord och tusen tankar vill jag ge dig. Skriva sagor och förklara hur jag känner. Baka tårtor och tända ljus. Sjunga hymner som hyllar dig. Sy ett tält och flytta ut i skogen. Ge dig bebisar och stora hus. Du har krupit in och lagt dig i mitt huvud och du värmer och helar mitt sargade sinne. Trodde min tro på kärlek var borta. Att jag inte skulle se på någon igen och känna det jag känner. Du är för fin för mina ögon älskade finaste du.

Jo så hände det sig så att jag gick och kärade ner mig. Tänk vad livet kan va bra ibland.

En avstressad tillvaro och milsvidder snö. Hundpromenader och långfika. Bastu. Jag njuter och nynnar och fångar varje ögonblick av lust. Tänker tillbaka på den svarta hösten, på det svarta året och blir stolt leende när jag känner vad jag har åstadkommit. Sömnlöshet har blivit utsövda morgnar i en stor säng lagom för oss två och ångestens bojor har upplösts och ersatts av lugn. Jag skrattar minnena i ansiktet och blonderar håret. Dansar en hel natt och umgås i goda, vackra, nya vänners lag. Åker spårvagn och köper kläder. Bakar biskvier och hallongrottor och lyfter vikter på ett gym. Känner ingen stress och press inför kommande utmaningar men vet att jag måste ta mig i kragen och plugga. Ambivalens inför eventuell flytt efter sommaren men känner peppen på att lyckas. Dock skulle ett nej från SLU numer betyda att jag kan bo kvar i Värsta Villan länge länge till vilket får min kropp att sprudla. Längtar till våren men trivs i snöyran. Ett land så kallt men ack så fint ger rödkindade barn och varm choklad. Imorgon ska jag ta mig ut på arbetsintervju och hoppas på ett välbetalt nattjobb hos fina gamla gummor och gubbar. Det är en tid i förändring och positiva tankar. Fyller magen med välbehag och styr stegen mot en allt ljusare vår. När ingenting känns fel är livet lätt att leva.

Jag läser högt ur vackert skrivna böcker och håller hårt om nån om nätterna. Vaknar i konstiga könslor av nattens mardrömmar och skakar av mig obehaget. Tar långa promenader ner till havet och äter bullar från kvarterets konditori. Ikväll ska det vara bröllopsfest här i villan. Fullt med folk och flärd och jag ser fram emot att träffa mina gamla fina vänner. Har lovat att bjuda på hiphop och dekadens dock allt detta utan alkohol och glömska.

Hej hej jag älskar mitt liv just nu. Tack.

Min näsa rinner och jag väntar på febern. Försöker bli vän med västtrafiks hemsida men misslyckas o tänker att det nog är för att jag plankar. Borde sova men orkar inte resa mig från datorn och känner en liten misspepp växa i magen inför skolan imorgon. Jag har vant mig vid min sysslolösa vardag här i Göteborg. Sysslolös men ändå så sysselsatt. Älskar huset o området o staden o folket. Trivs med att gå upp sent o dricka kaffe i gott sällskap. Promenera i egen takt till vagnen o hitta på trevliga saker nånstans på vägen. Städade idag och blev nästan manisk. Moses tjurade för han tyckte jag dissade honom men sen togs han med på en joggingtur i skogen så då nöjde han sig. Senare smugglade vi med honom på föreläsning om Simone de Beauvoir för jag tänkte på hans intellekt. Gick vidare till Kings Head o gömde honom under jackan i soffan. Han fick ett chips och jag en öl.

Om jag nångång flyttar härifrån är det av en anledning som bara inte går att motstå. Göteborg håller mitt hjärta i handen och jag är gladare än på länge länge länge.

Det har slitna träväggar och gamla fönster med hakar. En vägg i mitt rum är snedtak och det finns en symaskin i källaren. Jag är huslig och lappar byxor. Lagar utsökt mat och ser på kultfilm. Slås av att nedstämdheten har flutit bort och att jag har lämnat de negativa tankarna bakom mig. De är nog kvar i Uppsala. Eller förmultnade i jorden. På gatan bor det barn. Jag stannar och pratar och frågar om namn. Knyter an till människor som gör mig gott och upplever samma känslor som barndomen gav mig ihop med min äldsta vän. Åker spårvagn åt fel håll men kommer alltid hem tillslut. Satt i Nordstan och åt godis. Såg en man med stort brunt hår och kritvitt skägg. Snön är vit och solen stark och det finns hopp om fina tider. Tjugohundratio ger fingret åt förra året och jag är stark som en björn. Räds icke sömnlösa nätter och trivs med mitt sällskap.

En ny natt i ett nytt hem med en massa snö som gräver ner oss samt hundra tusen ouppackade saker. En känsla av att vara på rätt plats, vid rätt tidpunkt, i rätt storm. Gick med hunden till havet och en plats jag så länge tyckt om. Suddade ut minnen för att ge plats för nya och lutade mig mot vinden. Log mot någon i stor, lurvig mössa och hittade en bra väg hem. Jag tycker om att vara här. Att känna väntans tider snusa mig i nacken. Att just nu stå lite stilla, för att snart kasta mig ut i äventyrliga nyheter. Det bor en vidunderlighet inom mig som pockar på att släppas ut. Jag gläntar en aning och viskar att snart snart. 

Igår natt körde jag vilse i snöstormen på Hisingen. Göteborg är en stor och svår stad. Helt rätt för mig och mina småfrusna egenheter.

Jag sitter på golvet. Lutar mig mot ett element och blir varm. Orkade inte ta av mig ytterkläderna. Sitter mest och stirrar. Det är kaos här i lägenheten. Kartonger och hopskuffade möbler. Överallt ligger minnen. Under mattor. I en tömd bokhylla. På diskbänken. Jag packar ner dem men de envisas med att komma tillbaka upp ur lådorna. Jag slänger dem i soppåsen. Men det hjälper inte. Överallt och hela tiden. Jag hoppas de stannar här iallafall. Tänker inte låta dem åka med ner till mitt nya hem. För allt jag är värd ska jag kämpa för att lämna allt bakom mig.

Vi tog en kall kvällspromenad med J och L. Fina grannar. Älskade vänner. Det känns tungt att lämna. Men så skönt att få åka härifrån. Jag lämnar en plats jag älskar och hatar. Är färdig för stunden. Men trygg i tanken på min återkomst. När det blir vet jag inte. Göteborg vill mig väl för stunden.

Hej sälarna. Nu kommer jag tillbaks till er.

Det handlar om att ställa in siktet. Att rikta sina känslor. Välja ut målet och ge allt. Att bestämma sig för vad som är viktigt och älska i nöd och lust. Jag har förstått det nu, att det beror på hur villig man är, hur inställd man är på att ge någon kärlek och hur mycket man är beredd att offra. Det tar fokus från allt annat, från alla andra känslor. Händelser som borde ge  en viss typ av reaktioner blir bemötta av likgiltighet. Jag skriver i gåtor för att jag nog inte riktigt förstår hur jag menar. Eller så vet jag men vågar inte uttala. Jag förnimmer den tid som utspelade sig i känslostormar för att inget av det någonsin hade upplevts tidigare. Jag minns originaliteten i det som skedde i mina sinnen, känslan av ständig födelse av nya reaktioner.

Jag läser noveller och dricker iskallt vatten. Smiter iväg och gör spår i snön utanför huset. Ylar som en varg och lyssnar på tystnaden.

Jag låtsas att jag lever. Konstgjord andning. Papperstankar. Intränade rörelser. Som teater. Men min scen är här i verkligheten och jag är den enda skådisen. Mina ord är enfaldiga repliker och jag får ta om igen och igen. Jag har en rökmaskin i magen som ger effekter till min föreställning. Bjuder på underliga danssteg och små sonater. Sjungande, gungande, svingande liv. Skriker och ylar som tusen vargar. Skrattar falskt och ringlar mig som ormar i en grop. Galenskapen äter mig till frukost, lunch och middag och jag lägger ut mig själv på Blocket. Högstbjudande får mig. Inslagen i lyxigt cellofan. Som ny. Har svaga märken efter sprickor. Ihoplimmad. Du ser inte om du inte tittar väldigt noga. Nej som ny är jag. En väldoftande glädjegåva. Sätt mig på din finaste hylla vetja. Putsa mig försiktigt med glansmedel och belys mig aktsamt så jag inte bleknar. Jag är här på låtsas men för den som vill kan jag vara hur verklig som helst. Men tappa mig inte i golvet för då går jag sönder. Och då kan limmet inte längre hjälpa. Då spricker jag, då krossas jag, då dör jag.

Hej jag är en tokig dam.

Jag sjunger det om och om igen. Har raden på hjärnan. Har värk i hjärtat. Det finns så många människor överallt som mår som små skitar. Flickor som gråter. Pojkar som gråter. Jag som skriker och fäktar med mina spetiga armar.

Vad ger det att sörja när det som fattas mig bara gör mig illa? Varför söka kärlek när allt den gör är att bryta ner mig? Nej. Då är det bättre att koka kaffe. Och dansa. Gå på teater. Möta människor med vacker världsbild. Muntra upp sig själv med pepparkakor. Svälja ner klunkar av vin eller stampa takten till bultande musik. Dunk, dunk, dunk.

Jag drömmer igen om nätterna. Eller låt mig rätta mig själv. Jag sover igen om nätterna. Vaknar med minnen av konstiga händelser. Skumma tolkningar av nattens tankar. Försöker mig på att skriva ner dem men allt som kommer ur mig är bara stapplande meningar om regn och blåsiga promenader. Aj, aj, aj. Om mina tankar ändå kunde reda upp sig själva. Så att jag slapp tänka dem. Oj, oj, oj. Om livet ändå kunde byta riktningt utan min personliga ansträngning.

Det finns en tant här i området som cyklar. Hon är liten som en fågel och har galet hår som vore hon en häxa. Ansiktet dolt bakom stora, bruntonade glasögon. Hon talar underligt och tycker om hundar. Jag tror hon är galen.

Idag när jag och fina Johanna var ute i skogen gick vi ned till det lilla torpet vid ån. Någon eller några hade sprayat ner den soldränkta husväggen med skrikig sprayfärg. Jävla, dumma ungar.

Snart är det dans som gäller.

Det skiner en måne stark som solen ute på den östgötska natthimlen. Jag och mor min gick ner till sjön och gjorde skuggor på den frostglittrande bryggan och hunden skällde ut natten. Det är läskigt vackert här hemma. Jag blir varm i hjärtat av platsen men kall när jag tänker på alla stunder som är borta. Som finns som förnimmelser i träden och gräset och husen och stenarna men som inte längre finns i minnet. Saker som sagts och idéer som kläckts men som ingen kommer ihåg. Det är lite sorgligt och jag är rädd för att glömma för mycket.

     Min mormor har glömt en massa. Men hon minns minst lika mycket. Idag berättade hon om sin far som vann ett helt hyreshus på Kungsholmen över ett parti bridge. Mamma sa att historien varierade lite från gång till gång och att det ibland bara var en tavla han hade vunnit. Jag väljer att tro på mormor. Det gör det hela så mycket vackrare på nåt sätt.

     När jag ser på månen minns jag sena kvällar på balkongen i Hjulsbro. Jag minns inte varför jag stod där ute men jag minns att jag gjorde det. Och tittade upp på månen. Försökte se gubbansiktet och lyckades ibland. Nånstans där lärde jag mig nåt om perspektiv. Att något så långt borta kunde synas, var stort i mitt lilla barnförstånd och jag fantiserade om att nån stod och tänkte detsamma på månen. Dumma, fina barn. Jag fick igår veta att min framtida son ska heta Hugo. Det gläder mig.

Jag tycker det är sorgligt att höra från människor som äter korv och köttslamsor att det är skandalöst med djurplågeriet på grisfarmarna. Att de hävdar att de alltid trott att svenska svin är glada. De ljuger. För det kan man bara aldrig ha trott. Inte om man någon gång har tänkt till. Inte om man någon gång har träffat en riktig gris som har det bra. Inte om man någon gång har sett liknande bilder som de som visas nu. Nej. För grisar som föds upp i syfte att ge köttprodukter som gynnar en pengatörstande industri är inte glada svin. Aldrig. Tror man det så lurar man sig själv. Eller så är man ett helvetiskt pucko.

Förutom grissorg och regnväder pickar mitt hjärta ganska glada slag för tillfället. Jag planerar en hemresa till Linköping imorrn, en föreberedelseflytt ner till GBG nästa vecka och samkväm med sympatiskt folk. Ikväll redan, blir det romcom hos min nyfunna vän med en hund fulare än min och tidigare i afton var jag och min älskade roomie-syster hos cykel-Göran och snackade cykelslang och stulna datorer.

Tilläggas bör att jag såg första Twilight-filmen igår. Helvete, jag tror jag är fast. Jag ska läsa böckerna och bli en inbiten vampyrälskare. Åh, jag ser framför mig svarta kandelabrar, spindelnät och nätstrumpbyxor. Välkommen att sluta upp.

Jag skrev en gång att mitt hjärta låg kvar på en gata i Majorna. Jag hade flyttat därifrån och kände brisen från Kattegatt som lockade och pockade och fick min arma själ att längta så tillbaka. Nu har jag varit där och hittat mitt hjärta igen, stoppat det på plats med ett löfte om att återvända.

Jag ska flytta tillbaks till staden vid havet. Tack och lov.

I dag tror jag på placeboeffekten och luktar tvättmedel. Det stod en lång, svart man och skurade tvättmaskinerna när jag kom in med mina nedsmutsade kläder. Jag smet i tanken in i hans kropp och kände efter hur det känns att vara lång, svart man som skurar smutsiga studenters allmänna utrymmen. Min version blev rofylld, ungefär som alla mina alter-ego-fantasi-världar nuförtiden. Vet inte om det kan tas för sanning då även kråkorna ute i Boländerna gjorde mig villig att byta liv.

     Nuförtiden låter så fastslaget och hugget i sten. Som att det som känns nuförtiden alltid kommer kännas så. Det tror jag inte. Ett flaxande litet fågelhopp besitter trots önskningar om en utbytbar tillvaro, mitt sargade lilla hjärta.

     Only love can break your heart skrev min syster på ett konstverk en gång. Jag läste det för en stund sen och nickade instämmande. Jag tror dock att samma faktor som söndrar också helar tillslut. I nya alternativa former hittar jag tillbaka till kärleken och tar tillbaka min styrka. Det är fint. Skört och trasigt och starkt och helt. I utbytbara former. Jag är en fågel i mitt huvud.

Imorgon ska jag rensa avloppet och åka tåg till storstan. Det finns en villa vars invånare vill bjuda på middag och en syster som har lovat pannkaksfrukost. Samma syster talade nyss om för mig att jag ser ut som en docka i håret. En docka som gjordes till prinsessdocka men vars hår blivit utnött och trassligt efter all lek. Jag tycker jag ser ut som en 80talsikon med hårspray och storslagna drömmar. Sådana har jag även i verkligheten. Just nu om en större stad med lust och fägringar, intellektnärande studier och alternativa färdmedel. Tills de infrias ska jag lyssna på ljudböcker, andas in, andas ut, kanske provjobba på Hugo's, köpa julklappar, dansa hela nätter och rappa. Sen när julen kommer ska jag ligga och vänta på födelsedagssång, dricka glögg och känna sinnesfrid i takt med julevangeliet.

Min fina, unga tonårsvän vill gå på opera också. Det ska jag ordna.

Nu ska jag sova.